Jan Brandes, hans arbete är en Holländsk nationalskatt

• Skriv ut
• E-post

Jan Brandes var en holländsk präst som levde sina sista 21 år i Sverige, han är idag känd för sina teckningar vilka betraktas som en holländsk nationalskatt. Hans verk finns på Rijksmuseum i Amsterdam.

Det finns idag drygt 170 ättlingar till Jan Brandes i Sverige.

Jan Brandes föddes i Bodegraven, Nederländerna 11 augusti 1743 och avled 31 maj 1808 i sitt hem i byn Skälsebo, Tuna socken utanför Vimmerby. Jan efterlämnade två minderåriga döttrar. Han var präst i den Lutheranska kyrkan och blev skickad till Batavia (idag Jakarta) i det Holländska ostindien. Efter sin tid i Batavia hamnade han i Sverige.

Släkten Brandes hade sitt ursprung i en tysk adelssläkt från Böhmen, man fick lämna sitt hem och ägor under det trettioåriga kriget och flyttade västerut. Hans far, Johann Conrad Brandes, flyttade från Sachsen i Tyskland där det också pågick krig till Bodegraven året innan sonen Jan föddes. Strax efter ankomsten gifte sig fadern med en holländsk kvinna, Maria Hoogeveen, de fick sex barn under de kommande åtta åren varav ett var dödfött. Tyvärr avled modern en kort tid efter det senaste barnet 1752 och Jan var endast åtta år då. Fadern gifte kort därefter om sig med en fransk kvinna och med henne fick han två döttrar. Brandes ritade detta släktträd över sina anor, enligt hans fars berättelse för honom om släktens historia.
Efter studierna vid 20 års ålder bestämde sig Jan för att bli präst i den Lutheranska kyrkan som familjen tillhörde. Han studerade teologi på universitetet i Leiden i två år för att sedan fortsätta i Greifswald som då låg under det svenska Pommern. I Leiden hade man inte lutheransk teologi på programmet och därför fick studierna fortsätta i Greifswald under tre år och han blev klar i augusti 1768. Studierna hade hela tiden bekostats av fadern. Avgiften var ungefär 400 Gulden per år men detta var inget som skänktes av fadern utan hela studiekostnaden drogs av från arvet när fadern avled. Det var bokfört till fullo och avdraget var 3936 Gulden.

Två år senare fick han en fast tjänst i Doetinchem men av byns cirka 1200 invånare tillhörde bara ett femtiotal den Lutheranska kyrkan. Men med Brandes ankomst ändrades predikningen till holländska från att med den förra prästen varit på tyska. De flesta Lutheraner i Holland var tyskar som flyttat till Holland. När Brandes började predika på holländska spred sig snabbt ryktet och alla Lutheraner i byarna runt Doetinchem kom till Brandes predikningar i stället för de små sammankomster man haft tidigare. Han hade sin tjänst här till 1777 och han hade även skaffat sig en liten gård och drev där jordbruk.

Vistelsen i Batavia

Men nu kom det snabbt stora förändringar i Jan Brandes liv, han blev erbjuden en tjänst som pastor i Batavia (Jakarta, Indonesien) som var centralorten för den Holländska Ostindiekolonin. Han tackade ja till detta och passade samtidigt på att gifta sig med Anna Geertruida Krebber från Krudenburg i Kleve som han träffat under en resa dit. Kleve ligger idag precis på andra sidan gränsen till Tyskland, inte långt från Doetinchem. Bröllopet skedde 22 februari 1778.

Den 6 maj 1778 avgick fartyget Holland från Amsterdam med destination Batavia, som finansiering av resan hade man en 15 årig flicka med sig som skulle eskorteras på resan. Med ett antal stopp tog det åtta månader att komma fram till Batavia och det fanns inte mycket att göra på skeppet. Brandes hade under sin tid som präst gjort en del landskapsteckningar men nu på skeppet blev det tid att teckna, han verkar även haft ett intresse för teknik och flera teckningar gjordes av fartyget och vyer från skeppet. Ofta med förklarande texter för att beskriva vad som tecknats. Här börjar hans karriär som konstnär, totalt blev det flera hundra teckningar varav de flesta på sidor i hans anteckningsböcker. Det fanns ju inga kameror på denna tid och man fick i stället teckna. Brandes tecknade med stor noggrannhet och detaljrikedom på ett dokumentärt sätt för att återge vad han sett. De flesta skissades snabbt för att sen färdigställas i detalj och koloreras med akvarell.

Livet på skeppet kan inte ha varit lätt, det var trångt och inte mycket utrymme för något annat, endast på däck kunde man röra sig lite. Det var spänt mellan passagerarna och konflikter kunde lätt uppstå.

De 28 september 1778 ankom man till Godahoppsudden och Kapstaden, det var då inte särskilt stort utan bara några gator men också flera stora odlingar av grönsaker för att förse fartygen med proviant för nästa etapp till sjöss. Man hade redan vinodlingar och det sydafrikanska vinet var eftertraktat i Europa. Efter en månad avgick Holland mot nästa etapp på resan till Batavia. Brandes hustru blev illamående under resan från Sydafrika, dels på grund av stormarna runt Godahoppsudden, men också för att hon nu var gravid. Hon tillbringade stor del av den resterande resan i deras lilla hytt.

Fartyget Holland anlöpte till Batavia på Java den 23 januari 1779, där det var full aktivitet med många fartyg i hamnen och på redden. För det holländska ostindiska kompaniet var Batavia en knutpunkt där fartyg anlöpte och avgick till och från stora delar av Ostasien för vidare färd till Europa.

De hyrde en liten fastighet i utkanten av staden och blev granne med svensken Sven Johan Wimercrantz och vänskap uppstod snabbt, en vänskap som skulle vara hela livet och skulle senare bli betydelsefullt för Brandes flytt till Sverige. Efter några veckor insjuknade Brandes troligen i malaria och var sjuk i flera månader, detta var tydligen vanligt hos européer som anlänt till Ostasien. Trots sjukdomen lyckades man socialt och skapade band med flera betydelsefulla personer i Batavia. Brandes position som prost i deras kyrka hjälpte säkert till. Han fick även bidrag till startkapital av flera högt uppsatta personer i Batavia.

Den 22juni 1779 föddes sonen Jantje, namnet betyder Jan jr., modern var då 37 år vilket på den tiden ansågs mycket gammalt för en förstföderska och på den tiden var det inte många som blev äldre än 40 år. Året efter fick hustrun dysenteri och avled efter några veckor den 9 maj 1780. Till hushållet hade man några slavar, av dessa var det en familj där mannen var kock och kvinnan skötte resten av hushållet, de hade också en liten dotter. Nu fick den kvinnan även ta hand om lille Jantje. De hade några till slavar som skötte gården och odlingarna. För Brandes var dessa slavar mer som hushållsarbetare och de behandlades troligen väl.

Under de kommande åren skötte han sin tjänst som prost men också sin plantage som tog mycket av hans tid där han hela tiden fick instruera men också vara delaktig i arbetet med slavarna. Men efter sex år började han längta hem, hans far dog 1781 men på grund av kriget mellan England och Holland tog det två år innan Jan Brandes fick veta att hans far avlidit. När han tog tjänsten som prost i Batavia handlade det om en tjänst på 15 år och halva den tiden hade inte ännu gått. Han ville också tillbaka till Europa för att sonen Jantje skulle kunna få en bra utbildning. Han verkar ha gått in i en depression över att tvingas vara kvar i Batavia i nästan 10 år till. Detta ledde till en konflikt med Lutheranska kyrkan i Batavia och han entledigades från prost-tjänsten och kunde börja tänka på en återfärd.

Återfärden

29 augusti 1785 avseglade skeppet Stavenisse från Batavia med Jan Brandes och sonen Jantje, som då var 6 år, med all deras packning. Brandes skrivbord som följt med från Holland var med på tillbakaresan. Skeppet skulle gå via Colombo på Ceylon till Kapstaden i Sydafrika. Även på denna resa eskorterade han två unga män som var söner till en högt uppsatt man i Batavia. Efter 43 dagar, 10 oktober 1785, nådde man fram till Colombo där alla fick stiga av då skeppet skulle till en annan stad på Ceylon för att lasta gods till Amsterdam. Eftersom Stavenisse skulle segla runt för att hämta upp gods blev stoppet på Ceylon långt, först 13 februari avseglade man mot Sydafrika. Under vistelsen på Ceylon hyrde Brandes ett hus där han nu fick tid för att teckna och måla. I december blev han inbjuden att följa med på elefantjakt och detta måste ha varit en mycket intressant upplevelse för honom. Ett tjugotal teckningar finns där Brandes dokumenterar hur man fångar elefanter och sedan tämjer dem. Dessa teckningar är mycket fascinerande att se och med detaljrikedomen har han fångat hela processen för hur man får elefanterna tama. Men det jagades också elefanter för elfenben. Hela vistelsen på Ceylon är väl dokumenterad med totalt ett 50-tal teckningar, han träffade högt uppsatta personer som han porträtterade vid olika tillfällen.

Stavenisse ankom till Kapstaden den 20 april 1786 och Jan Brandes och sonen blev kvar där i nästan ett år innan de återupptog resan till Amsterdam. Delvis berodde det på att den man i Batavia som skulle ordna med överföringen av en del av Brandes pengar till Amsterdam avled i november 1785. Brandes var nu tvungen ta reda på om hans pengar fanns i Amsterdam innan resan kunde fortsätta. Eventuellt skulle man bli tvungen att åka tillbaka till Batavia för att hämta pengarna som var totalt 6000 rijksdalder¹. Brandes var orolig att pengarna var försvunna och visste inte vad han skulle göra eftersom han i stort sett var pank utan dessa pengar. Men i oktober 1786 fick han besked om att pengarna fanns i Amsterdam i säkert förvar. Med det fanns förbehåll som på grund av kriget med England gjorde att pengarna inte kunde tas ut förrän i maj 1787. Han hade hyrt ett hus utanför Kapstaden i Vergenoegd och han ville stanna över sommaren innan återresan. Tiden spenderades åter med att göra teckningar och dokumentera olika aktiviteter i Sydafrika. Den 15 mars 1787 avgick ostindiafartyget Zeepard från Kapstaden och den sista etappen i hemresan för Jan Brandes och sonen påbörjades. Tre andra skepp avgick samtidigt till Amsterdam och de följdes åt. Man anlände till ön Texel utanför Amsterdam den 26 juni och Brandes tog en mindre båt in till Amsterdam som han lämnat nio år tidigare.

I Holland var det 1787 stora oroligheter på gränsen till inbördeskrig och även inom den Lutheranska kyrkan var det stridigheter om inriktningen. Han fick inhysning hos sin syster som bodde centralt i Amsterdam. Efter Batavia hade han bestämt sig för att inte fortsätta som prost i kyrkan och tankarna om Sverige började ta form, han ville köpa sig en fastighet och bli sin egen. Han tog kontakt med den gamle vännen Sven Johan Wimercrantz och skrev att han tänkte resa till Sverige i augusti och hälsa på Wimercrantz. Han behövde dock reda ut alla sina affärer innan avresan till Sverige. Han hade sålt plantagen i Batavia inklusive möbler, kreatur och slavar och kunde lösa den återstående delen av lånet på fastigheten. Han hade även lånat ut pengar till flera personer som han nu inkasserade. När allt var avklarat hade han 11 050 riksdaler².

Livet i Sverige

Med de pågående oroligheterna i Amsterdam som eskalerade bestämde han sig för att försöka komma iväg till Sverige så snart som möjligt. Han fick uppgifter om ett fartyg som skulle till Göteborg. Kaptenen Lars Skancke kom överens med Brandes om att resan med allt bagage skulle kosta honom 26 dukater. Allt han skulle ha med till Sverige, det var hans skrivbord som följt med överallt, några uppstoppade fåglar från Batavia, te, kaffe, tobak, hushållsattiraljer och linne och kläder. Den 4 november 1787 anlände man till Göteborg och det kyliga novembervädret. Han skulle leva resten av sitt liv, sitt nya liv här. De stannade några dagar i Göteborg men reste vidare med häst och vagn till Misterhult utanför Vimmerby, resan tog tio dagar och det lär ha behövts mer än en häst och vagn för Brandes hela bohag. I Misterhult hade Sven Johan Wimercrantz ett säteri som han köpt när han kom tillbaka till Sverige efter tiden i Batavia. Han hade också köpt Skälsebo för Brandes räkning som var en oförmedlad frälsegård. Det var cirka 15 km mellan dessa gårdar. Eftersom Brandes ännu inte var svensk medborgare kunde han inte äga fastigheter och därför var lösningen med Wimercrantz fördelaktig tills att medborgarskapet lösts. Under våren 1788 fick Brandes medborgarskap i Vimmerby och senare kunde fastigheten överlåtas till honom när hans pengar överförts till Sverige från Amsterdam. Frälset Skälsebo innefattade 1500 hektar där merparten var skog, endast 7 hektar var odlingsbar jordbruksmark. Ungefär en tredjedel var mindre sjöar dessutom fanns det stora myrar. I ägorna ingick också tio torp. I slutet av mars 1788 var affären avslutad och Jan Brandes hade nu ett eget hem att leva i med sin familj.
Under denna första tid i Vimmerby och Tuna bekantade han sig med familjen Wimermark där dottern Maria Charlotta fick extra uppmärksamhet av Brandes. Detta gick snabbt och redan i januari 1788 var de förlovade och de gifte sig på Misterhult den 17 mars 1788. Jan Brandes var dubbelt så gammal som Maria Charlotta, hon var bara 22 år när de gifte sig.

Under de första åren på Skälsebo gick mycket arbete till att se över gården som var närmare ett hundra år och slitet, även de kringliggande byggnaderna behövde översyn och mycket av Brandes tillgångar gick åt till detta. På ägorna fanns ett vattendrivet sågverk som behövde förbättras och planer på att bygga ett vinddrivet sågverk inleddes men det visade sig att vattenkraften gick att utveckla mer. Det var kanske hans holländska ursprung som fick honom på dessa tankar om väderkvarnar. Brandes gjorde flera mycket detaljerade ritningar på dessa projekt.

I köpet av gården ingick ingen boskap och Brandes köpte tjugo nötkreatur och tre hästar på marknaden i Ishult. Mellan 1792 och 1795 byggdes det nya gårdshuset efter Brandes egna ritningar, det inreddes efter det senaste modet.

Jordbruket utökades med tiden och ett stort antal får tillkom som innebar ett väveri för tyger och garntillverkning. Gården hade två drängar och två pigor plus de dagsverken som de tio torpen bistod med, för dem innebar det två dagsverken per vecka och torp. Tillsammans med granngården Bredshult ingick också ett soldattorp.

Sonen Jantje avled tyvärr den 31:a januari 1792 av koppor 12 år gammal. Han hade följt sin far på de långa resorna från Batavia och fått uppleva mycket. När han kom till Sverige kunde han bara tala Javanesiska och en del holländska. Han lärde sig dock ganska snabbt att tala svenska. Det sägs att när han första gången såg snö, när  han var 8 år gammal, utbrast han "Titta det regnar bomull!" Jantje begravdes inne i Tuna kyrka nära sakristian. I samma grav lades även Brandes hustru och han själv.

Viktiga bekantskaper

I Batavia var det flera lärjungar till Carl von Linné som besökte Brandes kyrka och de umgicks en del under tiden lärjungarna var i Batavia, en av dessa var Carl Peter Thunberg. Brandes många teckningar av växter, insekter och djur runt Batavia men även från Ceylon och Sydafrika var material som säkert varit intressant för Linnés lärjungar. Thunberg och Brandes hade dock ingen kontakt med varandra i Sverige. En annan person som däremot fick kontakt med Brandes var Sven Ingemar Ljung som på grund av sjukdom tvingats avsluta sina studier i teologi i Uppsala men också naturlära av Linné. När han inte kunde arbeta ägnade han sig åt sitt naturintresse och fick kontakt med Brandes och fick se hans teckningar. Ljung hade ett stort bibliotek med naturlitteratur men han samlade också på insekter och hade över 6000 olika i sin samling. Ljung kunde för sina artiklar använda Brandes teckningar av växter och fåglar som också Brandes kunde beskriva detaljerat för Ljung. Efter att Brandes avlidit 1808 fick Ljung hela samlingen av uppstoppade fåglar som Brandes tagit med sig hem från sina resor.

Familjeliv på Skälsebo

I och med giftermålet med Maria Charlotta fick Brandes en familj, det var hennes mor och två yngre bröder. Fadern och en äldre bror var redan döda. Bröderna Per Johan och Claës var inskrivna på universitetet i Uppsala och pendlade mellan Linköping och Uppsala. 1792 blev Per Johan assisterande präst i Linköpings domkyrka. 1796 blev Per Johan kyrkoadjunkt och Claës tog över tjänsten som assisterande präst. Claës stod familjen Brandes mycket nära och var också Jantjes privatlärare. Svärmodern Brita Maria Hult flyttade till Skälsebo cirka 1795³ och bodde där till sin död 1803.

I kyrkböckerna tituleras Brandes som Prost men han hade inga kopplingar till kyrkan i Tuna mer än att besöka gudstjänsterna. Det var fem mil till kyrkan så besöken blev sporadiska förutom vid de mer obligatoriska stora helgerna.

Brandes var förhållandevis förmögen och umgicks i kretsar av toppskikten i området mellan Vimmerby och Västervik. Han bistod en del med lån till 6% ränta där Major Rothlieb var den största låntagaren med närmare 4000 riksdaler men räntan betalades punktligt.

Brorsonen

I Holländska Guayana drev Jans bror Carel Brandes en plantage och de brevväxlade flitigt. Carel bad Jan att ta hand om hans son, Jan Carel, så att han skulle få se det svenska landskapet och levnadssättet. Jan Carel ankom till Skälsebo i september 1795 vid knappt 17 års ålder. Jan Brandes blev överraskad över brorsonens färdigheter på olika områden, han kunde tala holländska, franska och engelska. Han kunde dansa, fäktas och rida. Den unga mannen var dessutom stilig och ståtlig med en längd på 185 cm, han kunde även spela fiol. Jan Carel for till Uppsala 1796 för att studera latin och matematik på universitetet. Jan Carel kom sen tillbaka till Skälsebo men ställde då till med en, i Jan Brandes ögon, skandal då han blev störtförälskad i grannflickan Annette. Då flickan var en simpel drängdotter och fadern en suput, kunde inte Jan Brandes tillåta att detta fortsatte. Jan Carel skickades till vännen Sven Ingemar Ljung där han fick fortsätta sina studier. I slutet av 1799 återvände Jan Carel till sin far i Västindien där han sen levde resten av sitt liv och fick tre barn.

Släktträd för brorsonen

Den sista tiden

Redan 1802, den 13:e maj avled hustrun Maria Charlotta och åter igen stod Brandes ensam med sina barn, flickorna var nu 10 respektive 6 år men svärmodern kunde delvis hjälpa till de månader hon hade kvar. Hushållets pigor var så klart behjälpliga också.

För att få hjälp med hushållet anställdes en husjungfru som tog hand om flickorna och såg till att allt sköttes. Jan Brandes kunde då fortsätta med arbetet med gården samt korrespondens och sina teckningar. Han brevväxlade flitigt med vänner i Sverige men också med sin syster i Amsterdam och brodern i Guayana.

Brandes var orolig för det påbörjade Pommerska kriget som Sverige gick med i 1805, han var orolig för att han skulle bli plundrad och utfattig. Men han var nöjd med vad han uppnått i Sverige, han skrev att han nu var dubbelt så rik som när han kom till Sverige och kände att han skapat ett lönsamt företag med sin gård. Hustrun gjorde mycket inom hushållet och det innebar att väva tyg och sen sy kläder till hela familjen. Man unnade sig inget direkt lyxliv som en del av bekantskapskretsen gjorde. Men en viktig sak kunde han inte undvara och det var kaffe, socker och tobak där priserna på dessa produkter skenat iväg de sista åren.

Han avled i hemmet den 31 augusti 1808, gården såldes och döttrarna fick ärva fadern. Deras morbror, Claës Wimermark i Linköping, tog hand om flickorna och blev deras förmyndare. De bodde hos morbrodern tills de gifte sig. Bouppteckningen visar att Brandes efterlämnade en förmögenhet på lite mer än 15 000 Banco⁴, dels i tillgångar i form av gården, dels pengar på banken. Nästan hälften bestod av fordringar av låntagare.

Jan brandes med döttrarna Charlotta Constantia f.1796 och Johanna Maria f. 1792

Ättlingar

Idag finns drygt 170 levande ättlingar till Jan Brandes i Sverige. Den äldsta dottern gifte sig med Borgmästaren i Linköping Gabriel Kjellander då hon bara var 17 år gammal. Tyvärr avled innan hon fyllt 21 år, de fick inga barn.

Dottern Charlotta Constantia, gifte sig i oktober 1815 med Kapten Per Reinhold Martin⁵, f. 1788 i Uppsala, de fick två döttrar och två söner. Constance Marie Elisabet Martin f. 1816, Carl Reinhold Martin f. 1818, Johan Edvard Martin f. 1822 samt Hilma Martin f. 1826.

Ingen av sönerna gifte sig och fick heller inga barn. Första dottern Constance Marie Elisabet Martin gifte med Stadsträdgårdsmästaren i Stockholm, Johan Fredrik Ekberg, de fick två söner och två döttrar. Ekbergs äldsta dotter döptes till Charlotta Elisabeth (Betty) Ekberg f. 1839, och gifte sig 1862 med Johan Conrad Nordqvist. Han var dirigent på operan, hovkapellmästare och även under 40 år organist i Storkyrkan. Oscar II utsåg honom 1888 till chef för Kungliga Operan i Stockholm. Paret Nordqvist fick åtta barn varav sju levde till vuxen ålder. Med dottern Anna följe tre generationer av harpister på Operan. Sonen Axel Conrad blev operasångare. Sonen Gustaf⁶ blev officer i kustartilleriet i Karlskrona.

Den yngre dottern Hilma Martin, f. 1826, gifte sig aldrig men fick en oäkta dotter som döptes till Hilma Constantia. Tyvärr avled Hilma när dottern bara var sex år, hon togs då om hand av mormodern i några år tills att hon avled fem år senare. Nu fick Hilma (dottern) bo hos sin morbror Johan Edvard Martin, som var medicine doktor, tills att hon gifte sig med Erik Fridolf Kellberg. De fick två söner, den äldsta Erik Kellberg är betydelsefull för hela historien om Jan Brandes. Hela Brandes samling hade förts vidare och hamnade nu hos Erik som på äldre dagar tog sig an hela materialet och ordnade upp detta. Det sorterades och samlades in, Erik gjorde noteringar i ett omfattande arbete. De flesta teckningarna var gjorda av Brandes i anteckningsböcker och dessa sidor lämnades till en bokbindare som gjorde två band av allt material. Böckerna är på vardera 240 sidor med över 200 teckningar samt en hel del noteringar och anteckningar. Det var ett större antal lösa teckningar olika format, en del ej färdigställda. Det var porträtt och siluetter, landskapsteckningar från resorna, nakenstudier och ritningar. Även Brandes skrivbord hamnade hos Erik Kellberg och har sedan ärvts vidare. Allt detta material fanns hos familjen men under 1940-talet köptes 14 större teckningar av Rijksmuseum i Amsterdam som då fick kännedom om Brandes material men inte hela omfattningen. Det var först när Erik Kellberg och hans fru avlidit som hela materialet kom ut till försäljning på Sotheby’s 1985. Två representanter från Rijksmuseum skickades för att köpa in Brandes samling, men tyvärr blev de överbjudna av en amerikansk konstsamlare då deras budget inte kunde bjuda över honom. Men efter auktionen tog man kontakt med konstsamlaren och kom överens om att få köpa nästan hela samlingen förutom några större tavlor som amerikanen ville behålla. På så sätt kom Brandes arbete hem till Amsterdam där det idag räknas som en nationalskatt. Några av bilderna behölls inom familjen då dessa bilder har privat betydelse.

På Stiftsbiblioteket i Linköping finns sju stycken av Brandes dagböcker, anteckningar och en del av hans korrespondens samt en teckning över ett möte med biskopen i Linköping.

Källor

• Boken ”The world of Jan Brandes 1743 ̶ 1808” utgavs av Rijksmuseum 2004
• Släktingar

Noteringar:

1. 6 000 Rijksdaler vilket skulle motsvara drygt 170 kg silver
2. 11 050 Rijksdaler motsvarade 320 kg silver
3. Kyrkböcker saknas för detta år
4. 15 000 Banco skulle idag motsvara lite över 3 miljoner kronor
5. Med Per Reinhold Martin får ättlingarna släktskap med Carl von Linné och Olof Rudbeck.
6. Gustav Nordqvist var farfar till min fru, Inga-Lill Nordqvist.

Länkar:

• Rijksmuseum i Amsterdam
• Jan Brandes liv i Småland

Uppgifter

Skapad den fredag, 14 november 2025 07:59

Senast uppdaterad måndag, 24 november 2025 07:21

• Nästa