Trumslagarpojken som blev Operachef

TRUMSLAGARPOJKEN CONRAD NORDQVIST,

Trumslagarpojken

så som konstnären Hellström såg honom.

När Västgöta-Dals regemente under det dansk-tyska kriget 1848 kommenderades till Fyn för bevakning, medföljde en liten åttaårig trumslagarpojke. Under marscherna satt han och red på en trumma,1 buren av mera till åren komna kolleger, och under inkvarteringarna i de danska herrgårdarna spelade han fiol, fick sötsaker och skäm­ des bort av de danska damerna. Så gestaltade sig Conrad Nordqvists första besök i vårt södra grannland. Han skulle så småningom återvända dit för andra gästspel och då såsom en av vårt lands mest prominenta musikpersonligheter. Men det var säkert inga tankar i den riktningen, som fyllde åttaåringens sinne, då han, som han själv berättat, från ett kyrktorn i Örsted på Fyn kunde se, hur man slogs på fastlandet.

Conrad Nordqvist föddes på landeriet Beateberg vid Vänersborg den 11 april 1840. Hans musikaliska anlag tog sig tidigt uttryck bl. a. på de1: sättet, att han vid 4 års ålder avbröt sin far, när denne övade fiol, med påståendet, att han spelade falskt. Fadern, som var vad man då kallade harmonist vid Västgöta­Dals regemente, reagerade på ett mycket lyckosamt sätt. Han bör­ jade nämligen undervisa sonen i musik. Så kom det sig, att Conrad Nordqvist några år senare stod uppställd med Västgöta­Dals regemente på exercisheden i Göteborg inför avfärden till danska fejden. Fördelningschef en, den barske generalen greve Löwenhielm, ville skicka hem pojken, men när han hörde, att fadern stod i ledet, lät han dock gossen följa med. För den lille musikeleven var det hela ett stort och - som det senare skulle visa sig - ganska ofarligt äventyr. Han fick se sig omkring i stora världen och kunde samtidigt förbättra sina musikaliska färdigheter.

Kriget tog emellertid snart slut. Regementet återvände hem, och Conrad Nordqvist fortsatte ännu någon tid musikstudierna i hemstaden Vänersborg. Det var där han lade grunden till sitt stora och mångsidiga instrumentala kunnande, som inte bara omfattade militärkårernas vanliga blåsinstrument utan också stråkinstrumenten och då speciellt fiolen och altfiolen. Inom parentes sagt var Västgöta-Dals regemente det första i sitt slag i Sverige, där musikeleverna övades i att spela stråkinstrument, och det är därför inte förvånande, att förutom Nordqvist även Lars Zetterqvist, en av sin tids främsta svenska violinister, fått sin första skolning vid detta regemente.

År 1855, när Nordqvist var endast 15 år gammal, erhöll han "i anseende till ovanlig skicklighet" oboistvärdigheten i musikkåren. Med oboist avsågs ursprungligen, liksom ju också i våra dagar, en oboespelare.Vid denna tidpunkt var dock oboisteller "hautboist" - en beteckning för musikunderofficerare i allmänhet. Året därpå vann han inträde vid Musikaliska akademien i Stockholm, och nu följde framgångarna slag i slag. Han gjorde sig snart känd som en framstående kvartettspelare, och som sådan blev han upptagen i huvudstadens förnämsta musikaliska kretsar. Han tillhörde en tid Ladugårdslandsteatern som violinist, och år 1859, vid 19 års ålder, anställdes han i Kungl. Hovkapellet såsom altviolinist. Med undantag för några kortare perioder, bl. a. då han studerade utomlands, har för övrigt den nordqvistska släkten alltsedan dess varit representerad i Hovka pellet, först genom dottern Anna Nordqvist, gift Lang, och sedan av dennas dotter och dotterdotter, alla harpister.

Vid akademien tog Nordqvist organist-, musiklärare- och militär musikdirektörsexamen med en poängsumma, som ännu ett halvt århundrade senare var ouppnådd. Han kunde förstklassigt spela snart sagt vilket instrument som helst. Så berättades det t. ex., hur han vid ett sjukdomsfall överraskade kamraterna i hovkapellet genom att helt oförberedd sätta sig ner och spela första klarinettstämman i "Afrikanskan" av Meyerbeer.
För en yngling med en så glupande aptit på allt, som hade med musik att göra, var det ju helt naturligt att också försöka sig på komposition. Mera än enstaka försök blev det just aldrig, eftersom de praktiska göromålen som dirigent och utövande artist snart tog hela hans tid i anspråk. Att han emellertid även på detta område ägde en betydande talang, vittnar följande episod om. Andreas Randel, kanske mest känd för sin musik till "Värmlänningarna", hade skrivit musiken till Johan Jolins "Ung Hanses dotter", dock med undantag av ett stycke kallat Valde­ marsdansen, vilken han som en liten uppmuntran uppdrog åt den unge Nordqvist att komponera. Slumpen ville nu, att av hela musiken just detta stycke slog mest an på publiken. Randel ville då inte oförtjänt taga äran åt sig utan anmälde till operadirektionen, att det i själva verket var Nordqvist som komponerat det uppskattade stycket.

Av Nordqvists fåtaliga kompositioner är det bara en, som man ännu kan få höra och då så gott som uteslutande i samband med begravningar inom kungahuset eller försvarsmakten, nämligen den sorgmarsch som skrevs till Karl XV:s begravning 1872. Att Nordqvist också komponerat en stråkkvartett, torde inte många känna till. Den skrevs under studietiden i Dresden och är tillägnad August Söderman, som vid denna tid var kormästare vid operan.
Är 1862 bytte Nordqvist för första gången ut stråken mot taktpinnen på operan. Det skedde på rekommendation av Ludvig Norman och som så många andra fick han börja med att dirigera balett. Två år senare blev han musikdirektör vid Jönköpings regemente och året därpå även vid marinregementet i Karlskrona. Åren 1867-68 vistades han med hjälp av statsunderstöd i Berlin och Dresden för studier - svenska regeringen hade anslagit 500 kronor för ändamålet - och 1872 besökte han Paris tillsammans med kapellmästaren Josef Dente bl. a. för att inköpa nya blåsinstrument åt hovkapellet. 1870, vid 30 års ålder, hade han blivit invald i Musikaliska akademien, där han också blev lärare i harmoni, och samma år flyttade han över från altfiolerna till första fiolstämman i hovkapellet2. Där spelade han sedan till 1876, då han efterträdde August Söderman som kormästare. Tre år senare, vid Ludvig Nor­ mans avgång från förste kapellmästarebefattningen, avancerade Nordqvist till andre kapellmästare, och därmed hade han definitivt tagt steget över från orkesterstolen till dirigentpulten.

Han var nu 39 år gammal och alltså inte längre någon yngling, men detta utgjorde inget handikap. Tvärtom hade han genom sin långa verksamhet som musiker skaffat sig ett kunnande och en praktisk erfarenhet av orkesterarbete, som i fortsättningen skulle bli honom till ovärderlig nytta. De svåra prövningar, som oftast möter den oerfarne dirigenten, när han med taktpinnen som enda till­ hygge ställs inför en rutinerad orkester, behövde Nordqvist inte frukta. Han kunde sin orkester utan och innan. Allt gick honom också väl i händer, och när Dente 1885 drog sig tillbaka, nådde Nordqvist den förnämsta ställning som en svensk musiker ansågs kunna nå. Han blev förste kapellmästare vid landets enda opera­ scen.
Om nu allt hade stannat därvid, hade Nordqvists fortsatta levnad säkerligen fått ett behagligare förlopp, än vad som blev fallet, ty han åtnjöt ett stort och odiskutabelt anseende som dirigent. Men ödet ville annorlunda. I Norlinds och Trobäcks bok "Kungl. Hovkapellets historia" skildras utvecklingen på följande sätt: Alltsedan teaterkommittén 1880 tillsattes av riksdagen, hade hot­ fulla moln samlats omkring de kungliga scenerna. Skulderna hade under Edholms tid stigit till 350.000 kr. Under Westin och Willman kunde visserligen några år en ringa vinst avsättas, men någon minskning i skuldens storlek kunde ej förmärkas. 1888 gjorde riksdagen till sist slag i saken och drog in hela sitt anslag samt överlämnade teatrarna till privata entreprenörer. Dramatiska teatern övertogs av ett konsortium, bestående av teaterns främsta sceniska artister. Operan däremot lämnades åt Conrad Nordqvist personligen, som således "detroniserade" Willman och övertog allt, både teater och hovkapell som sitt eget.

Så blev den forne trumslagarpojken inte bara operakapellmästare utan också operachef. Nu följde två år fyllda av framgångar, såväl konstnärliga som ekonomiska. De konstnärliga framgångarna kom inte som någon överraskning. Nordqvist hade som kapellmästare vunnit många segrar, bl. a. vid det första svenska framförandet av Wagners "Mästersångarna" 1887. Som operachef kunde han så 1890 presentera ytterligare tre sensationella nyheter, nämligen Delibes "Lakmé", Mascagnis "På Sicilien" och Verdis "Othello". Det var utspel, som fullständigt tog andan ur den stockholmska operapubliken och som ekonomiskt resulterade i något som i våra dagar närmast ter sig som en utopi: Operan gick med vinst! Någon särdeles god affärsman var annars inte Nordqvist; i varje fall inte när det gällde båtaffärer. Vid ett tillfälle långt senare gjorde han nämligen ett gästspel i redarebranschen genom att bli delägare i ett segelfartyg med det för en musiker så lockande namnet "Fidelio". Om man bortser från namnet, så hade båten sannerligen inget gemensamt med Beethovens odödliga mästerverk.

Den var tvärtom i så hög grad dödlig, att säljaren hade all möda att hålla den flytande, till dess transaktionen var avklarad. Kort därpå sjönk "Fidelio", efterlämnande en Nordqvist, som bokstavligen talat kastat 10.400 kronor i sjön. Detta om båtaffärer.

Med operan hade Nordqvist bättre tur, och han gjorde sig åren 1889-90 rätt avsevärda inkomster. Men därmed var det också slut på friden. Teaterns personal ville vara med och dela vinsten och föreslog därför, att operan skulle drivas av ett konsortium på samma sätt som Dramatiska teatern. Nordqvist gick med på för­ slaget, varefter hans egen lön fastställdes till 9.000 kronor per år. En stor förändring förestod emellertid för operan. Vi citerar ännu en gång historieskrivarna Norlind och Trobäck:

Alltsedan 80-talets början hade det klagats över att den gamla byggnaden ej längre var lämplig och att en ny byggnad borde resas. 1890 hade byggnadsfrågan skridit så långt fram, att man kunde besluta om flyttning från den gamla teatern. Svenska teatern in­ köptes av ett konsortium för att tjäna till bostad åt operan för den tid, under vilken den nya byggnaden skulle resas. Den 30 nov. 1891 gavs sista föreställningen i gamla operahuset, och sedan följde en kort paus, innan föreställningarna kunde börja i den lånade byggnaden. Intresset för operan var givetvis inte så stort i den lilla teatern, och även flyttningen förorsakade stora extra utgifter. Behållningen för spelåret 1891/92 krympte följaktligen samman, och personalen såg sig alltså berövad hela den stora vinst den hade påräknat. Förbittringen var stor, och i juni 1892 tvang personalen Nordqvist att avgå. Hovkapellet hade ej alls deltagit i hetsen mot kapellmästaren och chefen samt helst sett, att han hade stannat kvar. Nordqvist avgick emellertid såväl från teater som hovkapell, dock med titeln "förste hovkapellmästare".

Här skulle berättelsen om trumslagarpojken, som blev operachef, kunna sluta. Efter en lysande start som operachef hade Nordqvist snart invecklats i stridigheter, där många intressen gjorde sig gällande. Han fick kungens tillåtelse att avskeda alla, som inte ville samarbeta med honom, men föredrog att själv dra sig tillbaka från operan. Staten övertog nu ansvaret för teatern, och till ny chef utsågs kammarherre Axel Burén. Det skulle emellertid snart visa sig, att Nordqvist ännu hade mycket ogjort i svenskt musikliv och inte minst inom operan.

Under det han fortsatte verksamheten som organist i Storkyrkan, en befattning som han innehade i hela 40 år, och som lärare vid musikkonservatoriet, växte ropen på hans återinträde som dirigent allt starkare, och i mars 1894 stod han så åter i spetsen för hovkapellet vid en konsert med bl. a. Berwald och Stenhammar på programmet, Stenhammar för övrigt i den dubbla egenskapen av tonsättare och pianist. I ett brev till "Östgöta-Correspondenten" och till "Nerikes Allehanda", daterat Stockholm den 18 mars, skildras konserten på bl. a. följande sätt:

Gårdagens symfonikonsert på operan var en bemärkelsedag i hufvudstadens musiklif, ty då anförde åter hofkapellmästaren Konrad Nordqvist sitt gamla kära hofkapell, efter att på grund av omständigheternas makt ha varit borta från anförareplatsen i snart två år. Redan på morgonen dagen före konserten voro, som förr i världen, alla biljetterna till symfonien utsålda. Det väl valda programmet lockade, men ännu mer hade man samlats för att demonstrera. Och det blef verkligen en demonstrativ hyllning, så kraftig och högljudd, att eder brefskrifvare inom förra Nya teaterns murar icke upplefvat något dylikt sedan oppositionsstormen för August Strindberg under kvarstadsresan våren 1884.
Sedan publiken samlats och hofkapellets medlemmar, icke mindre än 67 till antalet, intagit sina platser på scenen, inträdde hofkapellmästaren Nordqvist, och sedan han framkommit till den lilla pallen i spetsen för sin kår, började en applådåska, som knappt ville taga slut. Först spelades Beethovens A-dur-symfoni nr 7. Man fick nu åter se och beundra det lugna och behärskade, vid alla tillfällen påpassliga sätt, hvarmed Sveriges främsta dirigent sköter taktpinnen...
Följde så en aria ur Berwalds "Estrella di Soria", sjungen af fröken Hulting, samt en konsert för piano (B-moll) med orkester af den unga lofvande tonsättaren Vilhelm Stenhammar, som nyligen gjort lycka i Berlin. Sist på programmet stod 3 satser ur Berlioz "Faust", ett af hofkapellets bataljstycken under Nordqvists förra ledning. De två sista satserna måste gifvas dacapo, till hvilket kungen gav signalen. Efter styckets slut började för Nordqvist en ovation, som blef en fullständig upprättelse för den så ovanligt populäre musikern. Man satt kvar på sina platser, applåderna smattrade oafbrutet i flere minuter, hurraropen blandade sig med handklappningarne, och sedan Nordqvist, djupt rörd af den hyllning, som ägnats honom, dragit sig undan, nöjde sig icke publiken, förrän han ånyo två gånger måste framträda inför den förtjusta åhörareskaran.

Två veckor senare kunde Nordqvist glädja sig över ännu en stor framgång, denna gång i Köpenhamn. Han hade tidigare dirigerat där, bl. a. i samband med svenska operans gästspel 1883, men nu kom han för att slå ett slag för svensk musik. I sällskap hade han Vilhelm Stenhammar, Tor Aulin och sångerskan, grevinnan Mathilda Taube, och i kappsäcken låg framförallt partituret till Berwalds "Sinfonie Serieuse". Framförandet av detta verk blev den allt överskuggande händelsen vid konserten. En aria ur "Den bergtagna" av Hallström och sånger av Lindblad och Söderman gjorde inget starkare intryck på danskarna. Stenhammar, som spelade sin första pianokonsert, betecknades såsom en utomordentligt lovande talang, om än för mycket påverkad av den tyska nyromantiken, och Aulin sades ha gjort starkare intryck som solist än som ton­ sättare med sin fiolkonsert i a-moll. Inför Berwalds symfoni var dock kapitulationen fullständig. Redan i en förhandsnotis i tidningen "Politiken" hade symfonin omnämnts som ett av den svenska musiklitteraturens yppersta verk, och i samma tidnings recension av konserten stod bl. a. följande:

"Man maa naesten gøre Vold på sig selv for virkelig at tro, at dette Arbejde er skrevet 1840, saa friskt og frit og maerkeligt nytklingende er det meste i det. Hele dets Bygning er af en Storladenhed, der tydeligt røger et naert Slaegtskab med Musikens største Mester-Navne. Symfonien er tegnet og opført med en Cherubinis overlegne Kunst og minder paa ikke faa Punkter om ingen ringere end selve Beethoven. Men dens allerstorste Fortrin er dog det udtryckkelige Personlighedspraeg, den har: sund, djaerv og klog - i sin bestemt mandige Holdning saa fulstaendig fri for Føleri, og dog med saa megen aegte digterisk Dybde i sig, att der her ikke et Øjeblikk er Tale om Tørhed. En forunderlig Musik begavelse, et klogt Hoved og et stort Hjaerte maa Berwald have vaeret.

Saerlig betagende virker Symfoniens pragtfulde, monumentale første Sats; men ogsa i de øvrige var der saa megen stor og aegte Skønhed, at man sent vil glemme dette Arbejde."

Den svenska konserten i Köpenhamn 1894 beskrevs i pressen som en stor triumf:
Konungen, drottningen, kronprinsen och prinsessan Louise bevistade konserten, och applåderna upptogos efter de flesta numren från konungalogen ... Förste hofkapellmästare Nordqvists ledning var något af det mest verkningsfulla man bevittnat i denna väg i Köpenhamn: små handrörelser, absolut frihet från allt effekt­ sökeri, men med en beherskning ändå af det kolossala musikkapellet, som man vore frestad att kalla hypnos.

Efter konsertens slut gav orkestern touche för den svenske gästdirigenten, som också fick mottaga en lagerkrans med band i de svenska färgerna.

Conrad Nordqvist, Operachef och förste hovkapellmästare

HOVKAPELLMASTAREN OCH OPERACHEFEN CONRAD NORDQVIST.

I Stockholm fortsatte Nordqvist att leda hovkapellets symfonikonserter, där förutom välkända verk, såsom Beethovens symfonier, även presenterades nyheter, såsom Brahms andra symfoni, Sindings d-moll-symfoni, den unge Hugo Alfvéns första symfoni och Tjajkovskijs "Pathetique". Symfonier av Haydn och Mozart saknades inte heller, och enligt mångas mening var det just i dessa verk som Nordqvists talang och kynne kom bäst till sin rätt.

Den 1 december 1894 meddelade pressen, att konungen på Oscarsdagen personligen överlämnat en taktpinne av ebenholts med silverbeslag och försedd med inskription och namnskiffer till Nordqvist. Trots att Nordqvist tydligen inte bara var folkets man utan även kungens, dröjde det emellertid ända till 1897, innan Nordqvist åter anförde en operaföreställning. När så äntligen skedde, möttes han med samma bifall, som då han första gången efter tillbakaträdandet ånyo ledde en symfonikonsert. Det var Rossinis "Wilhelm Tell" som gavs, och såväl före som efter den berömda uvertyren hälsades Nordqvist med långa ovationer. Sedan ridån fallit efter slut­ akten, måste han flera gånger framträda på scenen, där bland andra solister och kör, d. v. s. samma grupper, som fem år tidigare framtvingat hans avgång, nu uppvaktade med lagerkrans och rosor. Så nyckfull kan alltså ödets gudinna vara, i varje fall när hon blandar sig i spelet på ömse sidor om operans kulisser. Nå, tvisten var bilagd och Nordqvist återinsatt i de funktioner, som rätteligen tillkommer en förste hovkapellmästare.

År 1899 ledde Nordqvist det första fullständiga framförandet av Berwalds opera "Estrella di Soria", som ägt rum sedan premiären 1862, och år 1900 reste han åter utomlands med "Sinfonie Serieuse", denna gång till Paris. Det var under världsutställningen, och konserten gavs med den berömda Konservatorieorkestern. Som solist medverkade John Forsell, och programmet upptog uteslutande musik av svenska tonsättare. Förutom Berwalds symfoni framfördes Södermans "Tannhäuser-ballad" och "Offertorium", Rubensons tre symfoniska småstycken, Normans uvertyr ur musiken till "Antonius och Cleopatra", Hallens ballad "Skogsrået", Stenhammars "Florez och Blanzeflor" och slutligen Alfvéns "Preludium och fuga". En fulltalig och festklädd publik fyllde den väldiga cirkelrunda festsalen i Trocadero-palatset, och kung Oscar, som samma dag besökt den svenska paviljongen på utställningen, bidrog till feststämningen genom att övervara konserten. Aven detta gästspel resulterade i en seger för svensk tonkonst, och liksom i Köpenhamn sex år tidigare var det återigen Berwalds verk som väckte det största intresset hos åhörarna. Symfonin betecknades i en Paris-tidning såsom ett arbete i klassisk stil, inspirerat av den tidige Beethoven. Uppfinningen befanns klar och logisk, utvecklingen lättflytande och full av rikaste fantasi. Symfonin var programmets fullödigaste och intressantaste nummer, i det den avslöjade en storslagen begåvning, skrev tidningen.

Nordqvist, som nu var 60 år gammal, fortsatte i ytterligare åtta år som förste kapellmästare, innan han 1908 definitivt drog tig tillbaka från operan. Han efterträddes av Armas Järnefelt, vars fru, operasångerskan Liva Järnefelt, för övrigt är en systerdotter till Nordqvist. Men inte heller efter detta tillbakaträdande blev Nordqvist sysslolös. Musikaliska akademien var påpassligt framme och anställde honom såsom lärare i orkester- och ensemblespelning, och som kammarmusikspelare finner vi honom sommaren därpå i full verksamhet vid de av apotekaren och musikälskaren Salomon Smith anordnade kammarmusiksoareerna i Ystad. Där samlades eliten av vårt lands kammarmusikspelare med Aulin och Stenhammar i spetsen, och biljetter till konserterna såldes efter bästa festspelsmönster såväl i Köpenhamn som i de större svenska städerna. På program­ men stod bl. a. Beethovens kvartett opus 74, Brahms G-dursextett och betecknande nog både Ess-durkvartetten och A-durkvintetten av Berwald. Stenhammars och Aulins strävanden för att sprida kännedom om Berwalds musik är ju väl omvittnade, medan däremot Nordqvists insatser kommit en smula i skymundan. Nordqvist, som en gång i tiden själv studerat komposition för Berwald, hyste dock stor beundran för dennes musik, och det förefaller därför mycket troligt, att Nordqvist genom denna sin inställning tjänat som impulsgivare åt de yngre musiker, som efter sekelskiftet så ivrigt verkade för Berwalds musik. I varje fall hade både Stenhammar och Aulin personligen bevittnat den stora begeistring, som "Sinfonie Serieuse" väckte vid Nordqvists framförande i Köpenhamn 1894. Som dirigent framträdde Nordqvist nu alltmera sparsamt, och 1915, på sin 75-årsdag, tog han avsked av Stockholmspubliken med en konsert i Auditorium. Det var Konsertföreningens orkester som spelade, och det mest anmärkningsvärda vid konserten var kanske, att Nordqvist då framförde en av Romans sinfonior, den numera så välkända Kyrkosymfonin i g-moll.

Att Nordqvist såsom nestorn i svenskt musikliv blev föremål för stora hyllningar var självklart. Den ena lagerkransen efter den andra överlämnades, och på podiets mitt bland mängden av mörkgrön lager glänste en altfiol av gyllene blommor från grevinnan de Casa Miranda, mera känd under namnet Kristina Nilsson.

Såväl andligen som fysiskt var Nordqvist ännu obruten. Olallo Morales, sedermera Musikaliska akademiens sekreterare, har berättat, hur han dagen efter ett ganska ansträngande kommittesammanträde träffade Nordqvist. Kry och pigg men inte utan en viss förvåning i rösten berättade Nordqvist då, att han föregående kväll känt sig en smula trött, men så hade han också efter sammanträdet varit uppe i "Mazer" och spelat fem kvartetter. Episoden visar, att Nordqvist fortfarande hade samma glödande musikintresse som i sin ungdom, och vad märkligare är: intresset gällde inte bara den musik, som han sedan länge var väl förtrogen med, utan också den nya musiken, ja t. o. m. den radikalt nya. Vid en resa i Tyskland hade han bevistat en konsert med musik av den Schönberg, som då väckte ett sådant rabalder i konsertsalarna. En del visslade och en del jublade, berättade Nordqvist, som erkände, att han själv hörde till dem som applåderade, därför att han fann musiken ny och intressant.

När Nordqvist nästa gång fyllde jämna år, var det emellertid sämre ställt. Han hade då inte längre hälsan i behåll utan låg svårt sjuk på godset Charlottenlund i Skåne. Under ett besök hos Salomon Smith hade Nordqvist lärt känna den musikintresserade familjen Lachmann på godset Charlottenlund inte långt från Ystad. Han gästade sedan ofta Charlottenlund, och det var där han i början av år 1920 insjuknade i lunginflammation. På 80-årsdagen den 11 april var han visserligen feberfri men alltför trött för att kunna glädja sig över hyllningarna, och endast fem dagar senare avled han.

Sällsam är den nu lyktade levnadssagan, skrev tidningen "Musikern", som den 1 maj utkom med svart sorgram kring första sidan. Ja, det var en sällsam levnadssaga, alltifrån födelsen på landeriet Beateberg 1840, över Västgöta-Dals regemente, Musikaliska akademien, Kungl. Operan och ända fram till den vårdag på det skånska godset, då livslågan flämtade allt svagare och svagare, för att slutligen nästan omärkligt slockna. Så var detta märkliga musikeröde fullbordat, och den sista förbindelselänken mellan Frans Berwalds och Ludvig Normans tid och vårt eget århundrade borta.

text av ALLAN STÅNGBERG.

Texten är hämtad från Vänersborgs Söners Gilles Årsskrift 1960

Läs mer här...

Johan Conrad Nordqvist, f.1840 d.1920


  1. Uppsatsen återger i allt väsentligt det föredrag, som uppsatsens författare, orkesterchefen vid Sveriges Radio Allan Stångberg, höll i radio den 19 januari 1959.
    Det kan vidare framhållas, att Allan Stångberg har särskilt goda förut­ sättningar att skildra Conrad Nordqvists liv och gärning, då han är gift med en dotterdotterdotter till denne, harpisten i Kungl. Hovkapellet Anna Stångberg. (Red:s anm.)
  2. Nordqvist förlorade ej kontakten med födelsestaden trots framgångarna i Stockholm och utlandet. Sommaren 1875 gav han en konsert på teatern i Vänersborg tillsammans med kapellmästaren Josef Dente och en sångare. Se vidare Margareta Barkstedt, som redovisar en brevväxling mellan Nordqvist och musikfanjunkaren Zacharias Ludvig Barkstedt i uppsatsen "En tillfällighets­ poet i Vänersborg i mitten av 1800-talet", V. S. G:s årsskrift 1957, sid. 11 f. (Red:s anm.)

Antal besök

Idag 17

Totalt 108258

Just nu finns 6 besökare här

På dagens datum

Födda

Greta Nilsdotter
1760-05-09
Ålder idag 261

Pehr Larsson-Söderberg
1773-05-09
Ålder idag 248

Martis Erik Olsson
1797-05-09
Ålder idag 224

Sven Mattisson
1803-05-09
Ålder idag 218

Johannes Søren Bloch Suhr
1807-05-09
Ålder idag 214

Clara Sofia Ovén
1827-05-09
Ålder idag 194

Berthel Torvald Suhr
1838-05-09
Ålder idag 183

Anton Wilhelm Suhr
1845-05-09
Ålder idag 176

Theodor Diderik Suhr
1847-05-09
Ålder idag 174

Marie Sophie Frederikke Broe
1847-05-09
Ålder idag 174

Anna-Maria Andersdotter
1853-05-09
Ålder idag 168

Alexis Clement Suhr
1856-05-09
Ålder idag 165

Peter Svendsen
1858-05-09
Ålder idag 163

Carl Erik Bergkvist
1860-05-09
Ålder idag 161

Nils Johan Nilsson
1860-05-09
Ålder idag 161

Olivia Kristina Hurtig
1864-05-09
Ålder idag 157

Hilda Elisabeth (Hillen) Nordqvist
1867-05-09
Ålder idag 154

Albert Ludvig Theodor Edsberg
1869-05-09
Ålder idag 152

Christiane Charlotte Boeck
1871-05-09
Ålder idag 150

Augusta Olsdotter
1872-05-09
Ålder idag 149

Johan Svensson
1878-05-09
Ålder idag 143

Sven Gustaf Fritiof Ahnfeldt
1888-05-09
Ålder idag 133

Christian Hans Hornemann Suhr
1889-05-09
Ålder idag 132

Karl Georg Eriksson
1896-05-09
Ålder idag 125

Anna Lisa Margaretha Hedberg
1904-05-09
Ålder idag 117

Eric Ericsson
1905-05-09
Ålder idag 116

Alf Tryggve Østen
1906-05-09
Ålder idag 115

Viggo Wimpffen Bræstrup
1909-05-09
Ålder idag 112

Jonas Andersson
1910-05-09
Ålder idag 111

Sten Axel Österlöf
1916-05-09
Ålder idag 105

Gunnar Fleetwood
1916-05-09
Ålder idag 105

Gerda Maria Sahlin
1916-05-09
Ålder idag 105

Anna Britta Larsson
1918-05-09
Ålder idag 103

Bendt Vincentz Christian Rothe
1921-05-09
Ålder idag 100

Birgit Olsson
1928-05-09
Ålder idag 93


Döda

Bengta Jönsdotter
1855-05-09

Bror Tage Septimus Bunth
1864-05-09

Johan Magnus Nilsson
1884-05-09

Hans Fredrik Ludvig Edsberg
1884-05-09

Maren Rebekka Bruhn
1890-05-09

Adolph Tersmeden
1914-05-09

Inger Prip
1950-05-09

Volmer la Cour
1960-05-09

Erik Christian Christensen
1963-05-09

Ulla Karin Johansson
1968-05-09

Anna Gunilda Nordqvist
1968-05-09

Ragnhild Augusta Natalia Strömqvist
1970-05-09

Sven Gustaf Moritz Blumenthal
1978-05-09

Ida Louise Amalie de Neergaard
1979-05-09

Mait Wretman
1983-05-09

Britta Anna Maria Hedberg
1987-05-09

Emily Holbek
1990-05-09

Karl Bertil Sigvard Larsson
1999-05-09

Besökare

Antal besökare totalt:

Web Analytics Made Easy - 
StatCounter

Vet du något?

Om du är släkt på något sätt med någon av de personer som finns i mitt register vill jag gärna ha kontakt med dig för att uppdatera alla uppgifter. Vet du något intressant om någon person från förr i tiden som kan berättas är det också intressant.