Lillpers Anna av Anders Diös

• Skriv ut
• E-post

Från boken "Min mor" har 47 svenskar berättat om sina mödrar. Boken gavs ut 1947 och i den har Anders Diös berättat om sin mor, Mårten Anna Olsdotter,  som även är min mormors mor. Anders Diös och min mormor var syskon.

Här följer Anders Diös berättelse:

Mitt första minne av Mor fick jag troligen vid tre års ålder.  Jag mins så väl än i dag, hur jag satt i storköket, som även var vårt vardagsrum och sovrum — förutom kammaren eller »kuven», som också hörde till stugan — och lekte med en blyplomb, vilken använts till försegling av en vetemjölsäck, något som då var brukligt. Hur det nu bar sig, fick jag blyplomben i halsen och hade säkert kvävts, om inte Mor, som sysslade vid spisen, hört några underliga ljud från gossen på golvet. Mor fattade situationen ögonblickligen och lyckades avlägsna denna propp, som höll på att ge mig kvävningsdöden.

Bilden är tagen i S:t Petersburg runt 1880

Mor föddes i Våmhus år 1860 och dog 1910, blott 50 år gammal. Hon hade tio barn, och jag var det femte i ordningen. Samtliga de tio barnen föddes under en tidrymd av c:a 16 år. Man förstår därav, att arbete inte saknades, även om man inte tänker på att hon var jordbrukarhustru.

Före sitt giftermål med min far var hon, som dalfolk i allmänhet på den tiden, ute på förvärvsarbete. I Våmhus gjorde kullorna hårarbeten, och min mor fick lära sig att göra sådana av mormor, som var skicklig i detta konsthantverk. Det var inte korta resor dalfolket på den tiden företog. Mormor var sålunda specialist på England och Skottland, där hon också faktiskt levde halva sitt långa liv. Hon berättade bl. a., att resan hemifrån under tidigare år gick med båt över Siljan och därefter landsvägen till Kristinehamn, varifrån båtlägenhet togs till Göteborg och vidare ut i världen. Hon var 86 år vid sin död.

Mor följde en del av sina kamrater över till Finland och Ryssland. Hon färdades då landsvägen till Falun, där järnväg fanns till Gävle och Stockholm, och därifrån med båt till Finland. I två år var hon bosatt i S:t Petersburg, numera Leningrad. Ryssarna fick hon kärlek till, och hon talade många gånger om deras förnöjsamhet och godhet mot främlingar. Särskilt minns jag, hur hon många gånger under årens lopp talade med de ryska sågfilarna på deras eget tungomål, när de uppvaktade oss hemma i Våmhus i deras mer eller mindre legitima ärenden. Kanske var Mors ryska ordförråd inte så omfattande, men det var dock tillräckligt för att skapa en god kontakt.

Våra levnadsförhållanden hemma i Indors by i Våmhus voro under Mors uppväxttid knappa och alltid fulla av bekymmer för morgondagen. Mycket skulle kunna berättas om Mors arbetsfyllda dagar i byn i arbetskollektivets form, som omfattade fäbodliv, gemensamma tvättdagar vid Indån, bak och slakt m. m. Denna arbetsform i gemenskap med byfolket skapade glädje och trivsel, gav stimulans och förlänade livet ett rikare innehåll.

Särskilt minns jag kvällsstunderna, då man samlades kring den öppna spisen. Då kom historierna fram, när piporna tändes och man kände sig upplivad av gemenskapen. Med många av bygrannarna kunde Mor då tala om händelser ute på deras ungdomsfärder i främmande land och även i vårt eget. Finlands-, Rysslands-, Tysklands- och Englandsfärder diskutterades. Naturligtvis kom också Amerika med i dessa samtal.

Morfar och mormor voro med om att grunda baptistverksamheten i Våmhus, och morfar predikade gärna, trots att han saknade utbildning på detta område. Samstämmiga vittnesbörd från personer, som kände morfar, intyga att han var en god kristen, som i sina gärningar strängt höll på den kärleksplikt han predikade. I England fick mormor goda förbindelser med baptisterna. En syster till min Mor följde mormor till Skottland och blev där gift med en industriidkare, som också var baptist.

Morfar och mormor tillhörde i Våmhus den s. k. »dissenterförsamlingen», som stod helt utanför statskyrkan. Barnen döptes alltså inte, utan fingo själva avgöra den saken, när de blivit stora nog.

Mor var alltid i arbetstagen från bittida till sent. Förutom två hästar i vanliga fall hade vi en ladugård mom fyra à fem kor, vilket för den trakten var förhålladevis mycket. Det var ett verkligt slit och släp dagen igenom. Humöret var dock prima, men till sist tog Mors krafter slut. Hjärtat blev överansträngt; hon dog av hjärtförlamning. Döden kom plötsligt, men kanske ej oväntat, vid matbordet efter slutad måltid. Vi sutto där större delen av familjen, Mor själv med ett tvåårigt brorsbarn i knät… Detaljerna från den stunden glömmer jag inte. Mor hade kommit hem på dagen från Falu länslasarett, där hon vårdats några månader. Hon var utskriven med stränga förhållningsorder att skona sig.

Hemmet blev så gott som upplöst genom Mors död, och barnskaran fick draga sig fram under nya förhållanden. Vår yngsta syster Greta var endast tio år gammal. Halva antalet syskon var antingen redan i Amerika eller reste dit över.

Ett särskilt gott förhållande rådde mellan min Mor och min blivande maka. Hon var lärarinna däruppe på sin första plats, kommen från Göteborg och Borås 1909. Jag var nog litet smått generad över att ha fästmö vid den åldern — endast 18 år. Åtminstonne ville man inte alltför öppet deklarera saken inför Mor. Det var något i samma still som skolpojken känner inför kamraterna, då mamma kommer till skolan. Pojken vill då inte vara riktigt bekant med sin mamma. Min fästmö hade däremot inte några komplex i den vägen. Spontant kom hon hem till Mor och blev god vän med henne omedelbart. Vänskapen tog form av arbetsgemenskap. Så fort min fästmö kunde komma ifrån sin skola, kom hon hem och hjälpte Mor i kök och ladugård. Hon var dock inte van vid sådana arbeten, då hon vuxit upp i en stad. Men hon lärde sig fort både att mjölka och annat, och en verklig kärlek uppstod ur samvaron. Mor var glad att få rå om min fästmö och blivande maka. Detta visade hon på flera sätt. Men själv kände jag mig inte mogen att ta emot Mors och fars komplimanger för fästmövalet. Sedermera har jag bättre förstått deras glädje. Ja, kanske blev Mors fulla gillande av sonens tur och val av ledsagerska genom livet mitt käraste minne av henne.

Ofta erinrar jag mig, hur min Mors ögon lyste, när vi vid ett eller annat tillfälle presterade något, t. ex. då jag kom hem från folkhögskolan 1908. Jag var då 17 år och började anlägga en trädgård med fruktträd och bärbuskar jämte andra för hushållet nyttiga ting. Trädgård vid stugan ansågs då i min hemtrakt för ren lyx. Mor satt ofta på sommarkvällarna vid brunnen och såg på, hur hennes pojke organiserade arbetet med hjälp av sina syskon. Hon fick sig ofta ett gott skratt, när någon av syskonen opponerade sig mot organisatören.

God och givmild mot alla, njugg emot ingen, var »Lillpers Anna», som hon kallades i dagligt tal, helt och odelat gillad av sin omgivning. Hennes flicknamn var Mårten Anna Olsdotter och min fars namn Djus Anders Andersson. Namnet Djus har jag sedan ändrat till Diös efter uttalet.

Så djupt var Mor fästad vid sin födelsebygd, att hon vid flera tillfällen vägrade att byta ut den. Far var nämligen intresserad av att flytta neråt landet för att genom ett större jordbruk skaffa sig bättre inkomster. Men Mor var konservativ, och detta må vi vara henne särskilt tacksamma för.

Hennes liv var varm gudstro och dryg vardag.

Uppgifter

Skapad den onsdag, 21 november 2018 16:52

• Tillb
• Nästa