Käre Fader!

Hjärtligt tack för Julaftonsbrefvet, som kom mig tillhanda Juldagen.

Det var mycket ledsamt att inte Pappa kunde komma till mig något i Julhelgen, men man får vara nöjd, då Pappa  Gudvardat är frisk och kry. Vår vän, Kalle Winter, är nog en svår buse för litet hvar, men man kan hålla honom stången ganska bra, blott man har varit ikring sig, bra på sig och – litet i sig, som man säger. Spar inte på veden, utan elda på af tusen hakar, och faller andan på ibland, att Pappa vill ha en liten värmare invärtes, så stöt på gumman Dalin, och jag är fullt säker att hon nog är så snäll, så hon tager fram en liten "klämtare". – Apropå Fru Dalin, så var det ju roligt, att Pappa kunde översenda henne en liten julklapp. Hon blef väl nöjd med dosan, förmodar jag, och hvis hade väl pappa i dosan något? Nästa gång jag reser till Arboga, skall jag försöka komma ihåg att taga litet snus med mig härifrån. Helsa emellertid Fru Dalin så det hjärtligaste från mig.

De egentliga juldagarna ha vi här hemma varit friska och raska allihop, men från Jul voro barnen krassliga, den ena efter den andra. Nu efter Jul har min hustru varit klen, så hon måst intaga sängen. Hon har nöjmatisk hufvudvärk som går nedåt bröstet. Doktorn går till oss och har ordinerat, så att nu är hon bättre. Minsta pysen, som den 10 dennes blir årsgammal och är en duktig pojke, har dock också hosta och snufva, så att han inte har ro om nätterna, den stackarn. Detta gör att min hustru inte heller får någon ro. – Enny har fått, ty hon har varit borta sedan i Julas hos fm. Pettersson i Laxå, och der mår hon inte alls illa, utan är väl i "Sjunde himmeln". Der får hon göra som hon vill, och behöfver inte slåss med syskonen.

Inneliggande kvitto från närvarande postkontor torde Pappa ombestyra att det kommer till postkontoret i Arboga. Derigenom har Pappa rätt att som vanligt få Ner. Alleh. och Alleh. för Folket under året.

Utan vidare för denna gång, afslutar jag, med en varm bön att både Pappa och Fru Dalin måtte under det nu ingågna året genom Herrans nåd njuta helsa och frid. Herren vara med och öfver oss alla!

Från min bästa vän i detta jordelifvet, min högt värderade och kära hustru, samt från alla barnen sända hjertligaste helsningar till Farfar! och Fru Dalin. Barnen har varit mycket ledsna öfver att inte Farfar varit här och spelat några polkor för dem när de dansat kring julgranen. Den är nu tänd och barnen glädja sig åt de många ljusen samt kasta mycket begärliga blickar på småsakerna som hänga på grenarna och duga att äta. – O barndom, du lyckliga tid! Hvarför är du så kort? – Jag börjar nu märka, och jag krånglar mig in i gubbarnes led, ty min hustru har hos mig observerat – grått hår.

Nej, nu nog med prat!

Ännu en gång: helsa och frid!

Pappas tillgifvne

Ernst

Käre Fader!

Då jag sist sammanträffade med Pappa var det efter bevistandet af en begrafvning, – nu – är det jag som ämnar hålla begrafvning och ber Pappa att bevista densamma. Min älsklingsflicka, min lilla Svea, är inte mer. Hon dog igår afton kl. 7 efter att ha varit sjuk sedan Påskdagen. (17 april 1881, min anmärkning) Sjukdomen var "difteri", en af de svåraste sjukdomarna som hemsöka menskligheten. Hennes sista stunder voro plågsamma, men, stackars barn, hvad hon lidit under dessa 12 dagarna! – Nu är hon lycklig, och vi ha bästa minnet kvar af henne. Pappa skall tro, att det känns så rysligt svårt samt, att veta att hon är borta. Under sin korta lefnad gjorde hon sina  föräldrar endast glädje, och vi skola derför försöka trösta oss!

Välkommen till oss, om Pappa önskar närvara vid begrafningen om lördag middag kl. 1. Vi kunna dock inte bereda Pappa någon glädje, enbart sorg och dysterhet. Barnen äro nämligen icke hemma hos oss, utan inkvarterade på olika ställen i staden, ty doktorn har förbjudit att de skulle få vistas hemma, emedan han då icke ansvarade för deras helsa. Difteri är nämligen i högsta grad smittsamt. – Ännu en gång välkommen!

Min stackars sorgsna hustru ber om sin helsning till såväl Pappa som Fru Dalin, hvilken äfven från mig helsas.

Pappas tillgifvne

Ernst