Jan Brandes på Skälsebo
EN HOLLÄNDSK PROST SOM SMÅLÄNDSK JORDBRUKARE
Av
ERIK KJELLBERG
Åren 1788—1808 ägdes Skälsebo gård med underlydande torp och lägenheter i Tuna socken i nordöstra Småland av prosten Jan Brandes. Denne, som kort innan han förvärvade egendomen, hade inflyttat hit till riket från Holland, var en i flera avseenden märklig man med ett egendomligt levnadsöde.
Tillhörande en från Böhmen härstammande, enligt släkttraditionen adlig familj, föddes Brandes 1743 i Bodegraven, en liten stad i Gelderland i Holland. Han studerade till präst vid universiteten i Leyden och Greifswald och blev 1770 kyrkoherde i Doetinchem i Holland, där han verkade till 1778, då han utnämndes till kyrkoherde vid lutherska församlingen i Batavia på ön Java i Holländska Indien.
Från denna befattning, som han beklädde under 6 år från 1779 till 1785, begärde han sistnämnda år sitt entledigande och begav sig med en liten son — modern, en holländska, hade dött under vistelsen på Java — åter till Holland. Under hemresan, som tog nära 2 år, gjordes längre uppehåll på Ceylon och Godahoppsudden.
Då Brandes i juni 1787 anlände till Amsterdam, rådde oroliga tider i Holland, och han såg sig därför om efter möjligheter att annorstädes skaffa sig utkomst med hjälp av ett under vistelsen på Java förvärvat kapital. I Batavia hade han stiftat bekantskap med en svensk köpman vid namn Wimmercrantz, vilken där synes ha arbetat i Svenska Ostindiska kompaniets tjänst och vid denna tid återkommit till Sverige, där han slagit sig ner på en egendom i Misterhults socken. Av Wimmercrantz hade Brandes fått intresset väckt för Sverige och han beslöt nu att bege sig hit för att hälsa på sin svenske vän och med dennes hjälp undersöka, om han här kunde finna sin bärgning. Med sonen reste Brandes sjöledes från Amsterdam till Göteborg, dit han anlände i november 1787, och färdades därifrån efter skjutshästar tvärs över landet till Misterhult, där han med stor vänlighet omhändertogs av Wimmercrantz. Denne synes ha väckt förslag om att placera det av Brandes från Holland medförda kapitalet i någon lämplig svensk jordegendom. Tillfälle därtill yppades också då Skälsebo, beläget omkring en mil väster om Misterhult, utbjöds till salu av dåvarande ägaren, en löjtnant Breitholtz, och i mars 1788 inköpte Brandes genom Wimmercrantz’ förmedling denna fastighet för 4,666 riksdaler specie. Den 31 mars 1788 inflyttade Brandes — som kort förut ingått nytt äktenskap med Maria Charlotta Wimermark, dotter av en rådman i Vimmerby — på Skälsebo, där han sedan bodde till sin död år 1808.
Skälsebo, i jordeboken betecknat som ett oförmedlat mantal frälse, hade vid ifrågavarande tid en betydande utsträckning. Med torpen Ekenäs, Sandvik, Stockbäckshult, Björkhult, Klintemåla, Hasslehorva, Skälshult, Nogårdshult, Ekholmen, Söderhult och Hagen omfattade egendomen hela den östligaste, såsom en kil i Misterhults socken inskjutande delen av Tuna socken. Till densamma hörde, förutom den nära en halv mil långa Skälsön jämte flera mindre sjöar, ålfiske och del i Boda såg och mjölkvarn samt en vidsträckt skogsmark. Egendomen synes, då Brandes övertog den, ha befunnit sig i lägervall; särskilt byggnaderna torde ha varit ganska förfallna. Den under huvudgården odlade jorden uppgick till endast 14 tunnland och var mycket stenbunden. Men i skogen fanns rikligt med bete och kreatursbesättningen uppgick år 1792 enligt en bevarad inventarieförteckning till 4 par oxar, 1 tjur, 11 kor, 13 ungboskap, 18 får, 1 häst samt kalvar, kalkoner och höns. Till jämförelse med nuvarande priser kan nämnas, att kreaturen i inventarieförteckningen upptagas till ett värde av, oxarna 30 riksdaler specie paret, tjuren 12, korna per styck 5, ungboskapen 3, fåren 1/2, hästen 9 och de 3 svinen sammanlagt 10, allt riksdaler specie.
Maria Charlotta Brandes, född Wimermark.
Silhuett av Jan Brandes. Tillhör Regeringsrådet Erik Kjellberg.
Brandes, som under Java-tiden ägt en mindre lantgård strax utanför Batavia, där han bl. a. odlade ris och till sitt förfogande hade en tjänarstab på icke mindre än 12 slavar, satte sig snart in i de nya förhållandena. Han var i besittning av en starkt praktisk begåvning och tog snabbt itu med de nya uppgifterna. Själv deltog han med liv och lust i de många skiftande göromålen. ”Jag har nu”, skriver han till anhöriga i Holland, ”fått tackla om mitt skepp på nytt och hoppas med Guds hjälp att komma lyckligt fram. Men arbeta heter lösen, jag måste gå upp med solen för att bestämma allt som skall göras och stå i ända till kvällen, ofta i regn och rusk, med plöjning, grävning, trädfällning och sågning: överallt måste jag vara med och öva tillsyn”. För kölden här uppe i Norden hade Brandes, van som han var vid det tropiska klimatet under ekvatorn, hyst stora farhågor, men dessa visade sig betydligt överdrivna. Kylan kunde nog om vintern vara svår ute i det fria, men det fanns gott om bränsle i skogen och inomhus hade man det varmare här än i Holland, ”ja, nästan lika varmt som i Ostindien”.
I september 1793 sänder Brandes ett långt brev till en broder, som är plantageägare i Västindien, men funderar på att återvända till Europa. Han förklarar för brodern, att han gärna skulle vilja ta emot denne i Sverige, där allt är mycket billigare än i Holland: i Vimmerby t. ex. kan man bo hos präktigt borgarfolk för 180 plåtar om året, husrum, kost och betjäning inberäknat. Och lantlivets behag skildrar han i lockande färger: ”I denna vecka skall jag skatta mina bin på deras överflödiga honung, och får så sötsaker tillräckligt för hela vintern. Det är nu lika varmt och skönt väder som mitt i sommaren och äpplen och plommon äro mogna. Råg, korn och annan gröda har jag redan bärgat och likaså hö för mina kor, hästar och får. Kalkonerna och hönsen äro redo att offras för vänner, som komma på besök. Då och då slaktas en fet kalv eller ett lamm till hushållet. Grönsaker finnas i trädgården och fisk i sjöarna så mycket som behövs.
Prosten Jan Brandes, självporträtt 1803.
Teckning tillhörig Regeringsrådet Erik Kjellberg.
Endast kaffe, socker, te och tobak samt annat smått måste jag köpa. I dag är det Mikaeli dag, då tjänstefolk flyttar. Här är bara en som ger sig av, alla andra stanna kvar. Min förste dräng har en stuga, där han bor med hustru och barn, och får ingen annan lön. Lilldrängen, som är 15 eller 16 år men uträttar vilka grovsysslor som helst, har i årslön 12 plåtar och 2 alnar grovt ylletyg, pigan, som sköter kreaturen och dessutom uträttar allehanda husligt arbete, tjänar för 10 plåtar och 2 alnar tyg om året, de andra pigorna få 8 plåtar.”
Efter hand rustas gården upp av den driftige husbonden och ny jord lägges under plogen. Husen om- eller nybyggas. Bland annat uppföres en helt ny mangårdsbyggnad; ritningar, arbetskontrakt och materialförteckning till denna finnas ännu i behåll. Arbetet tar flera år, men i september 1795 står byggnaden färdig och Brandes meddelar den glada nyheten till sin svåger, magister Wimermark i Linköping: "Min nya bondestuga är målad, tapetserad och möblerad, så att vi äro riktigt belåtna och sjunga till slut: Gud vare lov etc.”
Genom de nedlagda förbättringarna och även till följd av efter hand stigande priser ökas gården i värde. ’’Skälsebo”, skriver Brandes i januari 1798 till en bekant i Kapstaden, "har jag ståteligt och vackert ombyggt, därtill hörer nu 18 tunnland åker, 11 stora torp, en stor insjö och 11 småsjöar, en stor tallskog till bräder, samt sågkvarn och mjölkvarnar (skvaltor) för mitt och mina torpares behov. Jag håller 40 kreatur, 6 hästar och 40 à 50 får, 2 drängar och 3 pigor, och har 30 dagsverken i veckan. Med ett ord, min gård är ganska god, så att jag därav väl leva kan. Om jag nu, efter att allt är blivet mycket dyrare än för 10 år sedan, ville sälja den, så skulle jag lätt få 14,000 riksdaler. Allt är nästan en gång dyrare än för 10 år sedan; då köpte jag 1 par dragoxar för 16 riksdaler, vilka samma par oxar jag i höstas sålde för 44 riksdaler; skjutspenningar voro då 4 skilling milen, nu betalar man 8 skilling, och jag har ingen häst på stall, som jag ville giva (= sälja) för 50 riksdaler.”
Men Brandes har även besvärligheter och motgångar att övervinna. Sommaren 1798 utbryter skogseld på ägorna, men ”med Guds hjälp och sitt eget folk samt grannars bistånd” lyckades han bli herre över elden. Denna, som varade 14 dagar och orsakade honom "stor ängslan”, hade brett ut sig över ett 1/4 mil brett och lika längt område och satt gårdshusen i fara. ”Gud ske lov att ingen men och större skada är skedd, ehuru sådan väl på en 800 riksdaler bliver skattad.”
Skada vållas ej sällan av vargar, som riva kreaturen. I april 1793 köper Brandes 112 skålpund rep att skickas med första bud. "Jag är tvungen till att hava det så snart som möjligt är till en vargnät”. I november 1797 klagar han i brev till en vän, landskamreraren Ljungh i Eksjö, att ”ett par vargar visat sig på våra skogar, och förra söndag 8 dagar är pålysning skedd att alla gårdar skola låta visitera deras vargegarn i nästa vecka om de äro dugliga; så få vi skall, en besvärlig rolighet”.
År 1798 blev skörden flerstädes i landet dålig och även Brandes får känning av missväxten. Den 9 mars 1799 skriver han till landskamreraren Ljungh: "Här finns ingen spannmål i nejden, i Västervik köpte en av mina torpare för 14 dagar sedan en tunna råg för 16 plåtar, en annan köpte i Figeholm en tunna råg för 18 plåtar. Ett tjog halm kostar här 2 riksdaler gångbart pris. Vid Lucia marknad i Vimmerby kostades rågen 18 à 19 plåtar, vete 30 plåtar, ärter 27 plåtar.”
Ytterligare meddelar han i brev till Ljungh den 27 april: ”Snön är nu borta hos oss. Spannmål finns varken här eller i Västervik. Jag har utlämnat åt mina torpare på borgen något för 20 plåtar tunnan. Jag köpte smör för 6 skilling marken. Halm såldes, då snön låg på marken, för 2 riksdaler tjoget, då man samma kvantitet om sommaren förut kunde köpa för 12 à 16 skilling. Kammarherrn (Hammarskiöld på Tuna) och prästen (kyrkoherden Loenbom), som hade flera stora halmstackar, foro väl därvid, ty de ströko med till den sista kärven. Jag har även dragit mig med hö och halm och låter mina kreatur samt mina sju hästar hela dagen gå på bete i mina hagar. Så hushålla vi här.” I ett brev samma dag till borgmästare Norén i Vimmerby tillägger han: "Igenom snöns bortsmältande äro vi nu någorlunda förlossade utur vår långvariga arrest, och våra gröna sädesåkrar giva oss hopp att en god skörd skall reparera vår trängande sädesbrist här i orten, om vi endast äro i stånd att svälta så länge tills vi börja slipa våra liar.”
Senare på året (okt. 1799) skriver han om sina bekymmer till en syster i Amsterdam: ”I somras var det nära att hungersnöd utbröt i landet. Nu ha vi åter fått in en del genom skörden, men till nyåret tror jag det blir lika illa igen som förut, ty här äter folk och brygger sitt öl så länge det går och ingen är förtänksam att spara något till onda tider. Vi ha sått rågen en 14 dagar senare än andra år, det fuktiga vädret har förnämligast varit skuld härtill; den har kommit upp ganska bra, men ser dock inte vidare lovande ut så att alla frukta för det kommande året. Jag är nu sysselsatt med att ta upp min potatis och får väl 84 säckar. Skärbönorna ha gått bra till, jag saltar ej in dem, utan torkar dem i bakugnen; då kan jag spara dem ett helt år, och när jag om vintern kokar och stuvar dem, smaka de bättre än saltade bönor. Vitkålen är nu som bäst, men ärter ha vi inga fått; de stå ännu i blom och ge ingenting. Äpplen och päron från våra för 10 år sedan planterade träd äta vi alla dagar; de växa här som förvildade, ty jag har så mycket annat att se till, att jag inte kan tänka på någon fin trädgård. Marken är så hårdbearbetad, då sten och klippor ligga överallt på varandra. Åkrarna gå upp och ner med berg och dalar som vågor på havet och stora stenrösen knappt 50 fot från varandra. Varje röse skulle räcka till 100 lass, om man kunde frakta bort dem. En holländsk bonde skulle stå och gapa av förvåning och inte tro sina ögon om han fick se oss arbeta.”
Trots svårigheterna tappar Brandes emellertid ej modet. Ett nästan skrattretande bevis för hans optimism föreligger i ett brev den 30 juli 1799 till brodern i Västindien, vari han meddelar att en bal ris, som därifrån skickats till Skälsebo och mycket riktigt kommit fram, genom den långa transporten blivit for gammalt och torrt for att planteras; men, tillägger han, "jag ber dig vid tillfälle sända mig en 10 eller 20 skålpund till i en säck”. Bättre lyckas det honom att av potatis tillverka mjöl; i mars 1808 skickar han borgmästare Norén i Vimmerby ett prov på sitt "jordpäronsmjöl".
Ett särskilt bekymmer vållas av krigen med Ryssland. I maj 1789 beklagar Brandes sig over att det då pågående kriget förorsakar alla stora kostnader. "Vintern har här varit mycket sträng och snön djup, först för åtta dagar sedan gick isen av vattendragen och nu börja träden knoppas och gräset spira upp. Åkerbruket är i full gång.
Skälsebo i Tuna ”som det ånyo är bygt af Prosten Brandes sedan 1788 til 1803”.
Teckning av Jan Brandes, tillhörig Regeringsrådet Erik Kjellberg.
Om ej krig och örlig plågade oss, kunde vi hoppas på ett välsignat år. Jag måste utrusta och underhålla en soldat och, om denne dör, ytterligare en. Soldaten skall ha med sig 2 skjortor, 2 par strumpor och 2 par skor. Snart går det nog därhän, att man blir tvungen att även betala soldatens lön, när han är i fält.” Även av det 20 år senare infallande finsk-ryska kriget får Brandes känning. I oktober 1807 ankommer en öppen budkavle, varigenom för genomtåg av 1,000 man, tillhörande Västmanlands regemente och Dalregementet, jämte över- och underbefäl ”som till sina hemorter komma att med marche forcée fortskaffas, från varje helt hemman, såväl krono som skatte, uppbådas 8 hästar att inställas om fredag afton den 2 oktober kl. 8 vid Hultsfreds gästgivargård”. Brandes fullgör ”med mycket besvär och kostnad denna dryga fordran”, men protesterar då han anser sig befriad från pålagan enligt adelsprivilegierna (!).
I brev 6 mars 1808 till borgmästare Norén heter det: ”Jag är verkligen rädd för mord, brand och övervåld som kriget med sig förer. Vår lilla egendom, som därigenom går förlorad och förspilles, fås icke så snart med arbete åter, och tiggarstaven föder icke sin man uti ett land, där alla äro blivne fattige. Våra fiender emellertid skratta oss ut och förlåta (== lämna) oss, när de hava förtärt våra förråd och uppbränt och bortfört våra övriga egodelar. Jag önskar att fred snart göres, men den sjömakten, som kan täppa hålet för våra handelsfartyg, bör bliva oss benägen, eljest förhungra vi ändock, änskönt vi fred göra med dem som anfalla oss till lands.” I augusti 1808 inställer sig Brandes i Skillingarum vid Vimmerby och betalar hälften av honom åliggande krigsgärd med 22 riksdaler 4 Skilling 10 runstycken. Den 10 augusti 1808 (tre veckor före sin död) skjutsar han ”med 8 hästar från Ishult till Norreby 3½ mil lantvärn, som reste från Västervik till Christianstad”.
Det kan i detta sammanhang antecknas, att de ordinarie skatterna i jämförelse med dem, som nu trycka jordbrukare liksom andra medborgare i folkhemmet, voro mycket måttliga. År 1797 erlägger Brandes kronoutlagor för sig och sitt husfolk (hustru, 1 brorson, 1 dräng och 2 pigor) med endast 13 riksdaler 44 skilling 10 runstycken. Är 1807 betalar han i kronoskatt 18 riksdaler 40 skilling 1 runstycke. Samtidigt uppger han till årets mantalsskrivning förutom sig själv ”2 döttrar under 15 år, 1 dräng Anders, 3 pigor, Lisa, Cattrina, Stina, fönsterlufter i egna rum 12, i betjäningens rum 6, 1 fickur, inget kortspel, 1 Calech, 1 jakthund. Tobak röker jag och nyttjar the, choklad etc.; ingen sidentyg”.
Åtskilligt omak vållades av tvistigheter rörande ett soldattorp, Grimsnäs, som övriga rotehållare ville flytta från Bredshult till Skälsebo, ävensom av en långvarig process angående Boda kvarn, däri Skälsebo ägde del. En närmare redogörelse härför skulle emellertid föra för långt.
Om Brandes’ hemliv, som förflöt lugnt och stilla på den avsides liggande gården, innehålla hans efterlämnade papper många glimtar, varav följande här må återgivas.
Vid ankomsten till Sverige medförde Brandes i resgodset bl. a. ett par papegojor från Ostindien. Dessa då för tiden här sällsynta fåglar tyckas i början ha trivts rätt väl, men tålde inte länge klimatet. I ett brev från november 1788 heter det: "Min kakadua lever och skriker, så att bönderna tro att hon talar svenska; de andra äro döda”. — Sina inköp för hushållet besörjde Brandes hos handlande i Vimmerby och Västervik; rekvisitionerna ge en viss inblick i familjens levnadsvanor. Där figurerar bl. a. socker, sirap, kaffe, the, choklad, risgryn och sagogryn, russin och sviskon, mandel, peppar, kanel och ingefära, rödvin, vitt vin, sött vin och arrak, citronsaft, ’’pomeranser eller dess saft till bishoff”, ”en fin elfenbens luskam”, "ett eldstål med små hål på ena sidan att man kan sy en pung vid”, ”6 alnar rosenröda sidenband 2 stora tvärfinger breda”, ”10 alnar svarta sidenband 2 finger breda”, ”10 alnar svarta sidenband till hårband”, ”1 skålpund venetisk tvål”, ”3 par gråspråkliga regarns långkarlsstrumpor", ”1 dussin inte för stora vinglas”, "12 dussin helt små dricksglas för barn till att roga sig med”, ”en tvättkanna med fat av postelin", ”ett kvarter rosenvatten i en flaska" samt en myckenhet karduser tobak. I december 1798 kommer en stor kista kaffe tillika med en bomullsbal från brodern-plantageägaren i Västindien. — Med traktens herrskapsfolk umgås Brandes flitigt. Han hälsar på hos Wimmercrantz i Misterhult, hos prosten Loenbom och kammarherre Hammarskiöld i Tuna. Sommartid händer att han bjuder sina grannar på en lantlig middag. Till nyårsdagarna uppvaktas Linköpingsbiskopen, Lindblom, med hyllningar på latin eller franska, och det händer att biskopen svarar på klingande latinsk vers.
Gäster anlända till Skälsebo. Laverad teckning av Jan Brandes, tillhörig
Regeringsrådet Erik Kjellberg.
Med den förut nämnde landskamreraren Ljungh underhåller Brandes en livlig korrespondens på svenska eller latin, där hans upplevelser i Ostindien eller Kap diskuteras; ofta medsändas avbildningar av märkvärdiga djur och växter, som Brandes iakttagit under sina utländska resor och vilka väckte livligt intresse hos Ljungh såsom Linnélärjunge och naturforskare.
Ibland avlägger han besök i Vimmerby eller reser ända till Linköping, där två svågrar äro bosatta. Att sådana färder kunde vara ganska strapatsrika framgår av ett brev i februari 1796. "Väglaget var dels leraktigt vått, dels på de högsta backarna med isgator betäckt; dåliga hästar, tvära gästgivare, skälmaktiga hållkarlar och lata skjutsbönder; däremot en präst, av vilken de mena att saktmodighet och tålamod alltid så skall utövas att ingen motsägelse hos honom bör uppkomma. Det gick ändock. Vid första Stationen vände jag bladet om; jag var befallande, näsvis och bondklok mot den näsvise och oxförståndige nämndeman, hos vilken jag nästan i 8 timmar hade väntat. Jag fick hästar på stund. Men på vägen var all kvickhet försvunnen. En gång steg jag ur till att lätta för hästarna. Jag trampade till halva benet i lera och då jag ville draga benet tillbaka, sjönk det andra benet lika djupt. Min käpp, som skulle vara mitt stöd, nedstacks ännu djupare än stövlarna, med båda händerna drog jag käppen ur leran, och så blev det en stadig ömsning med högra och vänstra benet samt käppen en 50 stegs längd. Äntligen kom jag på höjden, steg in i vagnen och blev dragen nerför. På en annan backe, som. var alldeles med isgata betäckt, lät jag spänna ifrån en häst och behöll blott 2 hästar för vagnen. Bakhjulet blev bundet med en stark töm till att hindra kringloppet och skjutskarlen satte sig på bocken. Jag stannade i vagnen, hållande mina händer i bägge portfönstren. Och huj — på några ögonblick flögo vi allihop en sträcka av 300 steg som över en spegel och kommo lyckligt på tröga vägen igen, men jag begriper inte hur hästarna bar sig åt med sina fötter. Jag kom hem kl. 12 om natten, min hustru och hennes mor mötte mig med hälsa och glädje. Vi lade oss och om morgonen voro vi alla friska och glada.”
Brandes förskonades ej för husliga sorger. Från Holland hade han, som tidigare nämnts, medfört sin son Jan, vilken vid ankomsten till Sverige var 8 år gammal. Gossen, som var född i Batavia, förstod vid sin hitkomst endast javanesiska och något litet holländska, men lärde sig snart svenska. I början var han naturligtvis ovan vid de nya förhållandena, så olika dem under vilka han dittills levt; vid besök i Skälsebo i början på 1900-talet berättades det att han, då han första gången såg det snöa utropade: ”Se, det regnar bomull.” Tyvärr fick gossen, vid vilken fadern fäste stora förhoppningar, inte leva länge i sitt nya fädernesland. I januari 1792 insjuknade han i koppor och avled efter några veckors sjukdom till sin faders stora sorg. Han begrovs vid sakristian i Tuna kyrka.
Även Brandes’ svenska hustru — som skänkte honom tvenne döttrar, den ena Johanna Maria född 1792, gift år 1810 med borgmästaren i Linköping Gabriel Kjellander samt död 1813, och den andra Charlotta Constantia född 1796, gift med kaptenen Per Reinhold Martin, död 1870 — gick bort före mannen; hon dog redan 1802 och begrovs även hon på Tuna kyrkogård ”vid sakristian”. Allt tyder på att hon var en utmärkt husmor. Den äldsta dottern beskriver henne sålunda: "Hon var angenäm i sällskap, varest hon med min far och oss för grannsämjans skull var tvungen att gå. Hon var icke grann, men nätt i sina kläder. Hon kunde läsa, skriva, räkna, koka, baka, brygga, bränna, spinna, sy, brodera, göra spetsar. Hon förfärdigade sina egna och alla våra kläder och vävde dem och min faders kläder. Hon förstod att hushålla, utdela mat så att var och en var nöjd, var sparsam, medömkande med de fattiga, förstod sig på lagård och åkerbruk.”
Från Brandes’ sista levnadsår äro uppteckningarna sparsammare. Han tycks med tiden ha blivit mindre rörlig på grund av tilltagande korpulens; redan i slutet av 1790-talet klagar han över att han har svårt att gå och att utomhusarbetet faller sig besvärligt. Bevarade porträtt från hans sista levnadsår visa bilden av en kraftig, storväxt man med myndiga, patriarkaliska drag: lång, böjd näsa, skarpa bruna ögon, svart kalott på hjässan och grå lockar som över öronen falla ned mot de breda skuldrorna. Säkerligen ägnade han åtskilliga stunder under dessa år åt att, ensam eller i vänners sällskap, återuppliva. minnena från sitt tidigare, växlingsrika liv. Därvid hade han ett förträffligt stöd i rikhaltiga samlingar av anteckningar och bilder, utförda av honom själv med pensel och penna såväl i Holland som under den långa vistelsen i fjärran länder. Dessa samlingar, vilka, förutom mycket annat, innehålla kulturhistoriskt intressanta skildringar av livet på Java och andra platser på andra sidan världshaven samt skickligt utförda avbildningar av främmande växter och djur ävensom en mängd släktporträtt, finnas till stor del i behåll och bära vittne om ett levande verklighetssinne, en säker hand och konstnärlig blick.
Brandes avled den 31 augusti 1808. Kort efter hans död övergick Skälsebo i andra händer, och därmed avslutades denna, här i korta drag skildrade epok i den gamla smålandsgårdens historia.
Denna artikel kommer från Kalmar läns årsbok för kulturhistoria och hembygd 1947 och skrevs av Erik Kellberg som var barnbarns barnbarn till Jan Brandes
Jan Brandes är farfars mormors morfar till Inga-Lill Nordqvist
- Uppgifter
- Skapad den torsdag, 10 juli 2025 18:04
- Senast uppdaterad lördag, 12 juli 2025 14:24