Per Reinhold Tersmeden
Per och hans hustru Tilda Nyberg
Per Reinhold (1805-1880), som var den yngste i syskonskaran, miste sin mor som fyraåring och sin far då han bara var femton år gammal. Det var hans farbror, Heerman Adolf på Hessle, som blev hans fömnyndare. Som trettonåring skrevs han in vid universitetet i Uppsala, dar han avlade kansliexamen 1824 och hovrättsexamen 1825. Hans examensbevis vittnar om att de ämnen Per studerat i Uppsala var: teologi, geomemtri, latinsk stilskrivning, historia, rättslära samt allmän hushållningslagfarenhet. Han hade också "gjort sig känd för berömlig flit i studier samt ett mycket stadgadt uppförande" enligt ett av Rektor och consistorium Academicum i Uppsala utfärdat examensbevis den 31 maj 1825.
Foto: Hans Thonwid
Efter sin examen blev Per inskriven i "Konungens Cansli", vilket han tämligen snart lämnade för att hjälpa sin bror Benny den äldre med Hellby, efter det att deras bror Jacob slagit sig ner där 1826. Som tidigare nämnts köpte Per och Benny den äldre ut Jacob 1833 och bröderna skötte Hellby tillsammans fram till 1850 då Per blev utlöst ur Hellby och köpte sig en egen gård, Ansta i Romfartuna, nästan "inom synhåll" från Hellby. Denna gård behöll han dock endast fram till 1854, då han sålde den och flyttade till Stockholm.
Köpet av Antsta verkar ha stått i samband med Pers giftrmåL På Hellby hade han gjort bekantskap med sitt hjärtas utvalda, Maria Mathilda "Tilda" Nyberg (1830-1898), dotter till kvartersmannen vid Djurgårdsvarvet Johan Nyberg och dennes hustru Maria, född Söderberg. Tilda tjänade piga hos Benny den äldre och Erika och då Erika märkte Pers böjelse sände hon tillbaka Tilda till sina föräldrar i Stockholm, men Per följde henne och snart stod bröllopet. Erikas misstro till sin svåger kan ha berott på att Per sedan tidigare hade en barn med en Hellbyflicka. Barnet, som döptes till Minna*, kom till Orebro och sägs ha blivit bra gift och även mamman, som blev gift med en soldat vid namn Björk efter mannens död tillbaka till Hellby och bodde i Klinkebo under namn, "Björkmor" Erika lär inte ha delat sin mans beundran för Per och hon förebrådde honom för att alltid ha pengar till en spännande resa, men att inte komma tillräckligt ofta till Hellby, fastän han visste hur mycket Benny längtade efter honom.
Köpeskillingen för Ansta investerade Per i Aftonbladet där han blev delägare och medarbetare. Under 1850-talet bedrev han både riksdags- och tidningsarbete samtidigt som han skrev en hel del böcker. Han syntes ofta i umgänget i litterära kretsar, bland annat med Fredrika Bremer.
I mitten av 1800-talet fanns det tre uppmärksammade och inllytelserika talare på Riddarhuset vid namn Tersmeden. Det var friherre Wilhelm Tersmeden på Ramnäs, kammarherre Nils Tersmeden på Hessle och kunglige sekreteraren Per Tersmeden av Hellbygrenen. Per ansågs mycket radikal och tillhörde den liberala oppositionen, liksom Wilhelm. Av de tre talarna yttrade sig Wilhelm ofta, men i korta anföranden såsom sakkunnig i ekonomiska frågor, medan Nils och Per gärna höll stora tal. Per blev flitigt anlitad vid representation utåt, då man hade användning av hans vältalighet.
Två små häften med intressant innehåll som Per Tersmeden skrev, det är gjort anteckningar och understyrkningar. De är tryckta 1850 respektive 1853.
Per visade sig vara en lysande talare och det sades om honom redan 1854 "att han vanligen ej yttrade sig annat än i principfrågor men lyckades då understundom hålla huset vaket även vid midnattstunderna" Pers jungfrutal på Riddarhuset 1853 tog upp upphävandet av Konventikelplakatet (som innebar förbud mot enskilda sammankomster för andaktsövningar av statskyrkans medlemmar och straff för uteblivande från nattvardsbordet) och som en följd upphävdes det 1868. Per hade ett brinnande intresse för religiösa frågor och han talade för kyrkopliktens avskaffande men han talade också om kvinnans myndighetsförklaring, om äktenskapsskillnad, där Per var för en möjlighet till skilsmässa, om oäkta barns arvsrätt, som han förordade, och om bildandet av ett universitet i Stockholm. Även i unionspolitiken hade Per en mycket bestämd åsikt och redan vid riksdagen 1859-60 yttrade han sig mot den svensk-norska unionen.
Per var en för sin tid berest herre. Han har kvarlämnat journaler från två resor i Sverige: i Dalarna och i södra Sverige samt från fyra resor i Europa och han utnyttjade alla den tidens färdmedel: ångbåt, segelbåt, roddbåt, gästgivarskjuts, järnväg (i Frankrike och England) och även "apostlahästarna". Resorna var väl förberedda och planerade och en sak som aldrig fick klicka var att komma på utsatt dag till den plats där han väantade brev.
Den första resan, till Dalarna, gjorde han till fots i sällskap med en junker Ribbing och den varade i en månad sommaren 1831. De tog någon gång in på gästgivargårdar, men oftast på herr-och prästgårdar där de mötte stor gästfrihet. Den andra resan, till södra Sverige 1836, började i Västerås, gick genom Södertälje kanal ut i Saltsjön och vidare via Slätbaken in i Göta kanal. Vid Vänersborg steg han av och fortsatte efter häst till Uddevalla för att fortsätta med vagn till Lilla Edet där han gick ombord på den kombinerade passagerare-och bogserångaren Göta Elf, med Göteborg som närmaste mål. Därifrån fortsatte färden söderut med diligens till Malmö. Så småningom kom Per till Köpenhamn där han besökte kyrkor, museer, slott mm under fyra dagar. Färden hem gick via Blekinge och Småland, via Södermanland till Ramnäs där han välkomnades av sin gamle farbror översten och av sin syster Ulla, som var husföreståndarinna.
Den så kallade stora resan till Europa 1838-39 finns återberättad i boken Anteckningar under en resa genom Tyskland, Schweiz, Italien, Frankrike och England som gavs ut 1855, dock utan att varken författaren eller året för resan fanns utsatta. Det är en reseskildring, men även en konsthistoria på digra 568 tryckta sidor. Per skildrar där sina intryck av måleri skulptur, arkitektur men också av musik, som han anser sig kunna bedöma. Alla större konstsamlingar på vägen besökte han och det första han gjorde när han kom till en storstad var att besöka operan. Det hände till och med att resplanen förändrades för operans skull. Själva resan startade i Greifswald och Per blev genast imponerad av Preussens väl fungerande statsmaskineri och den ordning som rådde. "Landsvägarna voro makademiserade, försedda med alléer, med trottoarer och gräsbänkar; skogarna voro städade". När han kom till Sachsen blev det annorlunda: "Själva chausséerna bli sämre, ordningen likaså - ehuru med bibehållandet av den yttre formen, levnadssättet däremot gladare och ledigare".
I Berlin och Dresden tog muséerna hans huvudsakliga intresse och från Dresden gjorde han en fotvandring in i Böhmen. Denna utflykt uppmärksammades av en tjeckisk tidning, som 1928 i en stor artikel skriver om Per att "han var en av de främsta representanterna av liberalismen och gjorde sina åsikter om religionsfrihet, skolreform, reglering av skatter och andra problem gällande". Städer som Lützen, Weimar, Kasse! och Frankfurt besöktes, liksom Köln, där han besökte den då ännu inte fullbordade domkyrkan och köpte Eau de Cologne. I Goethes stad, Frankfurt am Main, "frossade han i minnen efter den blott sex år förut bortgångne skalden". Schweiz genomströvade han i alla riktningar och han beundrade naturen mer än folket, som han ansåg girigt och penningdyrkande.
Han lämnade Schweiz genom Simplonpasset och kom till Milano, där han efter många enträgna försök fick träffa "Italiens förste och mest älskade författare, den ädle Manzoni" vars roman De trolofvade i tre delar Per hade översatt till svenska 1832. Färden gick sedan vidare genom Lombardiet där han nogsamt undvek de städer där kejsaren höll hov. Mest intresserade honom antiken och han fick nu för första gången se antikens kvarlämningar på nära håll, men även renässansens mästare som också hänförde honom. Per vallfärdade således både till Julias grav i Verona (Romeo och Julia) och till författaren Petrarcas grav, i den lilla byn Arqua. Besöket i Venedig beskrivs på sjutton sidor i Pers bok och det i Florens på 30. Ferrara och Bologna besöktes också och i Bologna fick han uppvakta kompositen Rossini i dennes palats. Från Florens reste Per vidare utan stopp till Rom, dragen som av en magnet, utan att besöka städer som Siena och Assisi. I Rom upplevde han, förutom all Konsthistoria, påvemässor i Vatikanen, den heliga veckan, nunneinvigning, karnevalen med mera. I sin reseskildring ingår också, i kapitlet från Rom, en ingående skildring av italienarnas nationalkaraktär, som han beskriver på följande sätt:
Man behöver ej länge vara i Italien för att finna att bland de ringare folkklasserna ett naturligt och gott förstånd framlyser, sunda åsikter av livets förhållanden, kvickt bedömande av människors karaktär och lynnen, även nyss kända, en takt som i umgänget med personer av stånd förträffligt bibehålles, den hos andra nationer så svårfunna medelvägen mellan sturskhet och kryperi, en anständig frimodighet, vänlighet mot fremlingar, patriarkalisk gästfrihet. Hos de mera bildade märkas dessa samma egenskaper, ty skillnaden mellan de sk bättre och sämre är ej så afstickande i Italien, där de förra ej så förnämt från höjden af en infskriven civilisation nedblickar på fattigare likar.
Per ville inte avstå från det farliga Sicilien utan övertalade en ung dansk, med vilken han hade haft ressällskap att ta sig till Neapel, vilket de gjorde med diligens och till fots. Efter många äventyr anlände de till Neapel, där han imponerades av folklivet och av konstsamlingarna. Alla omgivningar besöktes: Capri med hjälp av segelbåt, men också Pompeji och Herculaneum. Överfarten till Sicilien skedde med hjulångare och Etnas bestigande, som tog två dagar, skildras som en bragd, vilket det nog också var. Besöket på Sicilien inskränktes dock till ostkusten och efter en stormig överresa till Neapel ställdes kosan norrut över Rom och Pisa till Frankrike. I Frankrike gick färden via Marseille, Avignon och Lyon till Paris, som ägnas ett stort kapitel huvudsakligen upptaget av Louvren, kyrkor, teatrar och slott. Han besökte också en session i deputeradekammaren, där debatten måste ha skilt sig rejält från den i Riddarhuset. Han skriver att det var
svårt att höra vad som sades emedan herrar deputerade pratade högt
sprungo fram och åter, med ett ord icke ett ögonblick kunde hålla varken
ben eller tunga stilla. Förgäves ringde och knackade presidenten, ingenting halp.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan oordning i en representantkammare.
Till Versailles for han med järnväg och häpnades över att det bara tog drygt 40 minuter. Han lämnade Paris med flodbåt på Seine, som han ansåg vara den näst Rhen skönaste flod han rest på, till le Havre där han gick ombord på den båt som förde honom till London.
Efter ankomsten till London skriver Per att "för första gången befann jag mig i ett land vars språk, ehuru från barndomen mig bekant, jag icke utan svårighet kunde tala". När han jämför London med städerna vid Medelhavet finner han staden smutsig och ständigt täckt av grå himmel. Han beundrade dock engelsmännens parker och vid ett av besöken i Hyde Park såg han en ung drottning Victoria
trons försvararinna och rättvisans källa, härskarinna över hundra millioner mannishor [och beskriver henne som] en liten, rätt vacker flicha med ett runt, blont, rödblommigt ansikte, fullkomligt liknande porträtterna.
Besöken i Frankrike och i England tycks vara skyldighetsvisiter i jämförelse med Italien. Pliktskyldigast går Per genom slott och kyrkor framför allt British Museum, men han hinner också med ett besök på ett "infant School där i samma hus 1100 barn njuta undervisning och vård". Hemresan gick över Hamburg och Köpenhamn och efter femton månaders frånvaro beträder han hemlandets jord i Göteborg, och utbrister:
Vandringen är då avslutad. Lik en glad etherisk morgondröm ligga nu bakom om mig i brokiga, mer eller mindre rediga massor, resans alla bilder. Det intressanta och lärorika Tyskland, det arkadiska Schweiz, det civiliserade och kaotiska Frankrike, det förståndiga och ordningsrika England och över alla andra, den gyllene bilden av det härliga, vänliga ltalien, konstens, naturens, minnenas förlovade land.
1848 gjorde Per något som förefaller vara en nöjesresa till Tyskland. Resan gick via Travemünde till Mecklenburg, där Per konstaterade att han inte förstod mycket av språket, plattyskan, och till Berlin. Han var vid denna resa förmodligen resesällskap till sin kusin Knut von Troil, som stannade i Carlsbad för att sköta sin hälsa. Sedan Per blivit ensam ansatte han resan över Nürnberg, München, Donau, Rhen, Lübeck och Köpenhamn. Denna resa varade i knappt två månader och dokumenterades framför allt i minutiöst förda räkenskaper, som ger en god inblick i den tidens kostnader.
Pers resa till Italien 1860 är mindre väl dokumenterad än övriga resor men utifrån diverse brev till hustrun och brev av "Aftonbladets egen korrespondent" publicerade i nämnda tidning, kan man tänka sig att han var utsänd av Aftonbladet för att på nära håll följa de historiska tilldragelser som då ägde rum i Italien. Det var denna sommar som Garibaldi började Italiens befrielsekrig genom det ryktbara tåget till Sicilien och Per, som visade ett alldeles särskilt intresse för dessa händelser, beundrade Garibaldi. Per befann sig dock i Turin och lugnade sin hustru med fösäkringar om att han inte skulle resa söder om Rom
Den sista resan till Italien 1874-75 har sin uppkomst i att Per hade blivit uppsagd från sin våning i Stockholm. l förargelsen över detta beslöt han att ställa möblerna på en vind och ta med sig hela familjen till Italien. Färden gick denna gång sjöledes till Lübeck, vidare över Bremen längs Rhen till Schweiz, där familjen fick stanna och vila upp sig en månad efter den besvärliga resan. Resrouten till Rom gick sedan via Milano, Padua, Venedig, Bologna och Florens. I Rom hyrde de en centralt belägen, möblerad våning om fyra rum. De skrev in sig i Skandinaviska föreningen, som hade sammankomster varje lördag och där träffade Per bland andra Björnstierne Björnson med vilken han "ingick broderskap". Julaftonen firades med middag på Skandinaviska föreningen, då hans hustru fördes till bordet av attachen baron Bonde, som var Sveriges representant Rom i ministerns frånvaro. I Rom ägnades mesta tiden åt all besöka alla sevärdheter tillsammans med döttrarna, som den nu 70-årige Per ville "uppfostra". Under sin vistelse i Rom denna gång blev Per mottagen i särskild audiens hos konungen Victor Emanuel, för att framföra sitt tack för den ordensutmärkelse i St Mauritii och Lazari orden, i vilken han blivit riddare redan 1865. Per fick, tillsammans med sina flickor, även tillfälle att uppvakta påven på så kallad allmän cour. Däremot misslyckades hans försök att uppvakta Garibaldi vars återkomst till Rom i januari 1875, efter femton års frånvaro, Per vittnar om i sin otryckta 'Journal över resa i Italien 1874-75". Efter några veckor i Neapel och Sorrento gick sedan hemresan via Rom, Siena, Florens, Pisa, Genua, Geneve och Montreux, där de vilade ut en månad innan de for genom Tyskland direkt till Lübeck varifrån de tog båt tillbaka till Stockholm.
Efter hemkomsten.från Italien 1875 köpte Per en villa i Sundbbyberg där han bodde till sin död. Sedan hustrun blivit änka flyttade hon till Stockholm där hon bodde hos dottern Erika.
Per dog i Sundbyberg den 21 mars 1880 och Tilda dog i Stockholm den 15 december 1898. Båda makarna är begravna på Solna kyrkogård, tillsammans med sina tre döttrar.
Per och Tilda fick fyra barn: Maria Christina Elisabet (1851-1901), Benjamin Johan Ludvig Luigi (1852-1854), Anna Erika Matilda (1854-1935) och Carolina Selima Adolfina (1856-1938).
Texten är hämtad från boken Ätten Tersmeden genom sex århundraden
* Felaktig beskrivning av Sophia Wilhelminas (Minna) moder, se här för den korrekta modern Maria Andersdotter Främst
Berättlesen om Minnas liv