Min resa 1913 till Amerika.

Den första september 1910 dog min mor. Jag var yngst av åtta syskon.
Hemmet upplöstes och Far fick säkert bekymmer.

En moster i USA, som var barnlös, skrev till Far och erbjöd sig betala resan över om Far ville låta mig resa dit för att bo hos dem. Far fick motstånd av många, som tyckte det inte var rätt att skicka ett barn på 10 år ensam till ett främmande land. Man kanske kan förstå Far. Sommaren 1911 måste han ta med mig till Solleröns skogar, där han och en bror till mig utförde en del lantmätare-arbeten. I en stuga som innehöll ett stort rum med öppen spis, samt kammare bodde vi tillsammans med åtta till tio män och en dam som skötte maten åt lantmännen och hans hjälp.

Begravningståget vid Anna Djus Anderssons begravning.

I den öppna spisen lagades all mat och det gällde att samsas om utrymmet. Senare blev vi förflyttade till en fäbod. Sommaren var vacker och en del bekantskaper gjordes bland folket i fäbodarna. Två unga flickor hälsade på mig ibland.

Sommaren 1912 vistades jag hos en bror i Hedemora då resan till USA ännu inte hade ordnats. Men i mars 1913 fick Far besked att allt var klart och det skulle inte bli något besvär med visum osv.
Mitt resesällskap till New York blev två systrar från min hemby Indor, som var hemma på besök och nu skulle återvända till USA. Min bror Albert, syster Maria samt Far följde med till Orsa där jag tog tåget till Borås. Far åkte med mig dit. I Borås bodde min bror Anders med familj. Anders studerade där. Min svägerska Lisa hjälpte till med en hel del. Lisa åkte sedan med mig till Göteborg, där jag fick vänta i tre till fyra dagar, tills båten lämnade Göteborg för resan till Hull i England. Därifrån åkte vi tåg till Liverpool. I Liverpool blev vi försenade igen och fick vänta fyra dagar på båten till New York.
Vi såg en del av Liverpool dessa dagar. Vad jag särskilt minns, är de fattiga barnen, som satt i rännstenen och på trottoaren och tiggde mat. På hotellet där vi bodde, låg vi fyra stycken i samma säng. Troligtvis behövdes det för att spara.
Efter fyra dygn kunde vi gå ombord på ångaren Adriatik. I vår hytt låg vi sex stycken, en del var sjösjuka men inte jag. Det var livat på båten och många ungdomar. En dag var det tät dimma och lurarna tjöt i ett.

Ångaren S/S Adriatic, tillhörande rederiet White Star Line

Efter åtta dagar såg vi New York där vi skulle landstiga. Här synades våra papper på ön Ellis Island och de som inte hade klart blev hemskickade eller fick stanna där på ön. Mitt resesällskap fick gå iland, men jag blev lämnad kvar. Jag fick senare veta att mina papper inte var klara, trots löftet till Far innan jag reste.

Jag blev förd till en stor sal där det var packat med folk - mest sydlänningar och få skandinavier. Genom en ung pojke vilken jag blev bekant med på båten, fick jag veta varför jag skulle bli kvar där. Denna pojke som var femton år blev kvar där i två dygn tror jag . Myndigheterna fick telegrafera till min moster och få bekräftelse att hon ville vara ansvarig för mig. Hon i sin tur fick anlita en lagman med hans påskrift. På grund av min ålder måste detta ske och allt detta tog en vecka. På nedre botten på detta stora bygge var det en mycket stor sal. En hög trappa gick till en annan stor sal där alla fönstren - och det var många - var försedda med galler. Det var en vacker utsikt över till New York. Båtar kom och gick i ett och det var mitt tidsfördriv medan jag väntade på förlisning.
Jag hade gett upp allt hopp när en vecka hade gått, men då kom räddningen. Alla emigranter blev förda till Ellis Island för undersökning. Det var ständig trafik mellan fastlandet och ön. En del fick stanna kortare och en del längre tid. Det var här uppe i gallerfönstret, som jag såg en grävskopa i arbete. Troligen minns jag detta för jag tyckte det var mycket intressant. Tidsfördrivet många av dessa sydlänningar var att sitta och avlusa varandra i håret. Det kanske behövdes. Stölder förekom också, men jag saknade inget. Mitt bagage bestod av en stor Unika - med remmar, som höll ihop den - innehålande endast lite kläder.
Klockan sju varje kväll kom en tjänsteman och tog oss i flock till våra sovrum, som ibland rymde trettiosex järnsängar bredvid och över varandra. Varje natt blev det ombyte av säng. Det fanns mödrar med småbarn. Till dessa utdelades det extra mjölk och crackers varje kväll vid läggdags. Jag försökte passa på med min kopp. Ibland lyckades det så att jag också fick, men ibland blev jag bortförd, beroende på vem som delade ut och hade större sympati för mig. Maten var inte tilltalande, kanske var den bra, men för mig så annorlunda.
Klockan fem på morgonen kom tjänstemännen och väckte oss. Vi fördes bort till matsalen - där maten inte smakade - sedan till de stora salarna igen där det bara var att hoppas och vänta.
Varje kvart kom båtar med post och telegram och man sprang fram för att höra om ens namn skulle ropas upp men förgäves.
Till slut gav jag upp, men samma dag kom utroparen upp till gallerfönstret, där han var van att se mig sitta, sade mitt namn och frågade om det var jag. Det var glädje efter en veckas fängelse, som jag ville kalla det. Det var som en tyngd hade ramlat från mina axlar.

Sedan blev jag satt på ett tåg västerut.
Vi skulle byta både tåg och station i Chicago och en buss körde upp för att föra oss till den andra stationen. Man hade satt en lapp på min kappa och när konduktören ville ha lappen upptäckte jag att jag hade tappat den. Då jag varken kunde eller förstod språket, blev jag glad när det kom fram en norrman, som var på återresa från Norge och hjälpte mig. Han var till och med inte för stolt för att bära min Unika. Många gånger har jag tänkt med tacksamhet på honom och önskat jag kunde ha träffat honom igen.
Nästa byte var i St.Paul. Här satt jag en halv dag. Inte visste jag var jag var eller att Mpls. låg så nära på andra sidan Missippi-floden, där jag hade en syster. Först när jag kom fram, fick jag veta detta. Det blev en stor besvikelse för oss båda. Jag fick aldrig träffa henne mer - hon dog 1918.
Nästa byte var Spokane Wash. Jag kom dit tidigt morgonen den första maj 1913. En dam från W.C.A (Kvinnornas Kristliga Assosiation) tog hand om mig. De fanns på stationen för att hjälpa unga flickor tillrätta. hon ställde om så att jag fick kaffe och bröd. Därefter hjälpte hon mig till det rätta tåget. Mitt sällskap över Atlanten talade mycket om den vita slavhandeln i Amerika och att man skulle vara mycket försiktig och inte prata med främlingar. För mig var det dock ingen fara, då jag inte kunde språket. Hela dagen åkte jag och klockan sex på kvällen var jag framme vid slutstationen, som låg på den Kanadensiska sidan, närmaste station till min moster.Jag hade studerat en tågtabell på tåget och förstod att jag närmade mig målet. Jag hade då börjat plocka ihop mina saker, när konduktören kom smilande och berättade att jag var framme.
Moster hade ordnat med en man som kom och mötte tågen för att hämta post och resande. Han skulle köra mig hem till dem på landet. Min moster hade själv väntat på stationen flera kvällar under veckan - men förgäves - och kunde inte komma denna kväll. Detta med att åka med en främmande man, blev åter ett bekymmer för mig med tanke på den vita slavhandeln. Men vad kunde jag göra? Allt gick bra och till slut kom jag fram. Han som körde diligensen kände min moster och visste att hon inte var hemma. Därför lämnade han mig hos svägerskan, som också var granne. Äntligen kunde jag meddela mig med någon!

Tågresan över landet - kust till kust - tog fem dygn.
Resan från hemmet i Indor (Dalarna) till min moster i Chesaw, Washington USA tog sex veckor och två dygn.

Nedskrivet av Margareta Olsson själv.